Aftonbladet – 5 juni 1849, sida 2

nn a ee ordiga skräfvel om kolossala lögnbulletiner torde således ej väga serdeles mycket, helst när man erinrar sig hans gamla meriter i den vägen. ITALIENSKA OPERAN. Cristina di Svezia. Opera af Gio Carlo Casanova; musiken af Jacopo Foroni. Om man i allmänhet kan antaga roman!iken såsom tonkonstens egentliga element, så gäller detta isynnerhet för sådana tondramer, hvilkas handling rör sig på nordisk botten: Sveriges forntid öppnar för skaldens fantasi en vyerld af romantiska bilder, som i lika grad egna sig för den poetiska som för den musikaliska iklädnaden, de må hvila på fiktionens eller på historisk grund. I båda fallen är det folklifvet, som skall gifva taflan färg, friskhet, rörlighet. Svårare och mindre tacksamma blifva deremot skildringar ur hofvets och den politiska intrigens sfer, som isynnerhet för den musikaliska målningen merendels innebära ringa stoff. Hr Casanova har till sin nordiska opera emedlertid valt en dylik sujet, och detta val, som hos en infödd svensk med rätta skulle anses föga lyckligt, bevisar hos en utländning deremot en ganska riktig takt. För honom var en trogen uppfattning af det svenska folklifvet, med dess romantiska poesi, väl icke möjlig; hoflifvet, hvars nyanser äro mindre individuella, var det enda som återstod honom, och att han till taflans hufvudfigur valt den poetiska Christina, hvars lynne öar så rikt på sydländska drag, vittnar likaledes om en lycklig omdömesförmåga. Då hr C:s uppgift ej var en strängt historisk skildring, utan ett förarbete för tonsättaren, har han endast flyktigt vidrört Christinas politiska lif, hennes sinne för konst och vetenskap m. m. Desto lifligare har han tecknat hennes kärlek, hat, svartsjuka, samt slutligen den själsadel som omsider besegrar passionen. Ganska lyckligt, ur poetisk synpunkt sedt, har han motiverat hennes abdikation genom bitterheten af bedragen kärlek, och förbigått de mera historiska, ehuru mindre poetiska orsakerna dertill. Härigenom, samt genom inflätandet af kärleksförhållandet mellan Gabriel och Maria, af sammansvärjningen och dess följder m. m. har författaren lyckats vinna många lyriska situationer, och försäkra verket om en del af det intresse, som ämnets brist på romantisk färg vägrade detsamma i dess helhet. Språket är talangfullt behandladt, ehuru måhända nog bildrikt för att alltid finna motsvarande uttryck i musiken; detta kan emedlertid ega sin grund i ämnet, och dessutom har författaren i detta afseende en autoritet uti den berömdaste af Ttaliens librettförfattare, Metastasio. För öfrigt utmärker sig libretten genom en konseqvens, en klarhet i kompositionen, som bevittnar författarens förmåga att motsvara ej blott musikaliska, utan ock !itterära fordringar, och hvilken, hvad behandlingen vidkommer, höjer pjesen betydligt öfver mängden af de här kända italienska original-libretterna. Slutligen bör ock öfversättningen nämnas såsom utmärkt vårdad. Den brist på totalkarakter hos sujetten, som skalden haft att kämpa emot, har ännu mera försvårat tonsättarens arbete, men ock höjt värdet af dess lysande framgång. Hr Foronis komposition tycks företrädesvis antyda en både naturlig och genom studier utvecklad böjelse för den storartade, patetiska stylen. ÅAnnu befinner den sig dock stundom i konlikt med en viss veklighet i melodierna, som ej säljan återfinnes i den moderna italienska operan, äfvensom anläggningen af hr Foronis effekter då och då antyda studiet af Verdis maner, ehuru han, enligt vår tanka, både i uppfinning och i uttryckets kraft betydligt öfverträffar denne kompositör, att döma efter hvad som här gifvits af honom. Äfven Meyerbeer, denne geniale eklektiker, synes haft mycket inflytande, icke på andan, men på mekanismen af hans komposition; dock kan ej nekas, att han under allt detta bevarar en sjelfständighet, som väl tillåtit honom att välja sig mönster, men ej att blifva slaf af något. Ånnu är han stadd på upptäcktsresor i konstens verld; men då han en gång återvändt från dem, då han intager en helt och hållet oberoende plats i densamma, skall det måhända vara denne begåfvade konstnär förbehållet, att, jemte oförminskad egendomligbet, i sina verk förena den nyare italienska skolans naivetet med den tyskas gedigenhet och allvar. I afseende på hvad man kallar artistiskt arbete, eger denna opera utmärkta partier: formen är i de flesta fall väl hållen, och den raska vexlingen af idser afsliter ej deras tråd — såvidt nemligen det menliga bruket att i regelmässig form hehandla den sammanbindande dialogen, tillåter numrens formellt stränga afrundning. Önskligt vore, att det icke instrumenterade recitativet vid sådane ställen måtte återupptagas. Harmoniens och instrumentationens behandling antyder den grundlige kännaren af dessa ämnen; i sednare afseende underhålles uppmärksamheten genom den lifliga figurationen uti stränginstrumenterna, den smakfulla blandningen af blåsinstrumenternas klangfärger. Endast messingsinstrumenterna luxuriera sturdom nog mycket vid tillfällen, då rösterna bort lemnas mera sjelfständighet. Visserligen gifvas tonsättare, hvars effekter till stor streckten am 7. Mai uber 6000 Russen das GeWwehr, am 9. und 40. Mai bei Arsa iäber 30,000 Mann; ihre Offiziere streiten jetzt in unsern Reihen, ihre Waffen, Geschutze und Munition, Pferde waren unsere Beute. MHarret noch kurze Zeit aus im Streite fär unser Recht, fär unsere Freiheit, und unsere gerechte Sache wird obsiegen. Debreczin, den 42. Mai 1849. Der Präsident KOSSUTH. Bathiany. Wladislaw Kaminski.n Vid intagandet häraf gjorde Aftonbladet följande reflexion: Berättelsen om dessa segrar synes dock öfverdrifven och torde fordra bekräftelse. (Se JM 4122, 5 spalten, 74—73 raderna uppifrån.) nn