Aftonbladet – 2 juni 1849, sida 2

lifligaste önskningar, den ena talaren efter den andra uppträder, för att få den undanskjuten. Då jag väckt den motion, som är föremål för diskussionen, torde h.h. kanske finna i sin ordning, att jag muntligen närmare motiverar densamma. H. h. torde derföre tillåta mig att något vidröra vissa antecedentia. Jag skall vara så litet vidlyftig som möjligt. Här har många gånger varit tal om rent speln. Jag får öppet bekänna, att sedan det nu hvilande grundlagsförslaget framträdde i dagen, har jag, för min del, inom sällskapet aldrig kunnat förnimma hvad man menar med rent spel. ÅA ena sidan ett oaflåtligt och ihärdigt bemödande att afböja all diskussion, ledande till en opinionsyttring öfver det hvilande förslaget, å den andra en rädsla i att vidröra för vissa öron ömtåliga strängar. Och troligen kommer det i nationen utkastade Eris-äplet ännu en rundelig tid, vill Gud, att på sitt sätt befordra den allmänna trefnaden och belåtenheten. H.h. torde erinra sig, att då, efter många och långa mödor, sällskapets program lyckligen var ävägabragt, rådde inom sällskapet en allmän belåtenhet. Det stördes visserligen genom den, i den form den uppträdde, fula och mot sällskapet försåtliga reservationen; men detta obehag glömdes snart. Nu framkom det hvilande förslaget. Uti sällskapets derpå följande sammankomst rådde en allmän förstämning. Öfver hela rummet hviskningar emellan ledamöterna och fruktan att vissa ledares mening vore, att förmå sällskapet frångå sina så nyss fattade beslut. Andiligen uppträdde en högt aktad ledamot, hr öfverstelöitnant Hjerta, med en med eallmän acklamation genomförd kritik öfver det hvilande förslaget. Diskussionen tycktes närma sig en allmän opinionsyttring, då hastigt en stor auktoritet ibland oss uppsteg, och med mycken diktatorisk maktfullkomlighet dekreterade: A1tt det, lindrigast sagdt, vore en stor ohöflighet mot svenska folket, om detta sällskap af 600 man ville gå folkets allmänna vett och omdöme så långt i förvägp. .. Hvad vill nu detta, vid närmare påseende, säga? Aro icke de personer, hvaraf sällskapet utgöres, svenska medborgare, med rättighet att för sin del meditera och diskutera det hvilande förslaget likaväl som alla andra? Eller äro förhandlingarne häröfver begränsade till någon viss tid, något visst rum? Behagar man något närmare påse lagstiftarens mening och motiven för 4809 års regeringsform, så finner man, att grundlagsförändringar ansetts för så samhällsheliga frågor, att icke närvarande Ständer, icke ens dessa och Konungen gemensamt, tillåtits att deröfver besluta, utan att alla sådana frågor först vid följande riksmöte må afgöras, på det att folket sjelft under mellantiden må kunna pröfva dem, och genom sina ånyo valda ombud deröfver yttra sig. Och då skulle det vara detta sällskaps ledamöter mer än alla andra medborgare förment att, för sin del, uti sådana ämnen efter beqvämlighet och tillfälle rådgöra och afhandla?? Man har hänfört åsigterna i afseende på det hvirlande förslaget, så väl inom som utom oss, till 4 särskilda kategorier. 1:0 De, som önska förslaget antaget. 2:0 De, som önska det förkastadt och ett annat, på liberala grunder bygdt, utarbetadt. 3:0 De, som icke vilja annat än det ännu bestående; — samt 4:0 De, som i denna fråga icke ännu deciderat sig. Förslaget är bygdt på byråkratisk grund, och då är den fraktion lätt funnen, som önskar dess antagande. Men utom denna finnas verkligen några, ehuru få, både redliga och upplyste män, som vilja detsamma, icke för förslagets egen skuld, de ogilla dess uppställning lika mycket som trotts någon annan, utan derföre att det emanerat från regeringen, och man i en monarkisk stat, per principe bör un derstödja allt som kommer från det hållet, i öfvertygelse att regeringen icke vill annat än det rätta och bästa. Jag bekänner här öppet att jag, icke delar denna menlösa och lyckliggörande tro. Fixa id er, särdeles i politiken, äro ofta ganska äfventyrliga. Jag vill, med b. h. tillåtelse, härpå anföra ett exempel. Den största vettenskapliga celebritet Sverige i senaste tider haft, deltog sällan i politiska samtal, och älskade dem icke. Då han stundom härifrån tillät sig ett undantag, så var det alltid med den refrängen: Låt vara, att många förhållanden behöfva ändras och rättas, mycket behöfva göras och förbättras, man bör i allt fall af många anledningar och gällande konsiderationer tåligt fördraga det närvarande, emedan, då efter naturens ordning en förändring icke kan vara långt borta, då är allt hjelpt till allmän belåtenhet. Förändringen inträffade, vi tälja redan 6:te året derefter; nå väl! jag frågar eder, m. h., är belåtenheten allmän? Till den 2:dra kategorien kan man väl, utan öfverdrift räkna största delen af alta svenskar som tänka och reflektera öfver dylika ämnen, samtliga reformsällskaperna i främsta rummet, skulle jag tro. Till den 3:dje höra uteslutande de ohjelpligt konservativa, om hvilka icse lönar mödan att förspilla några ord. Den 4:de kategorien utgöres af en race, tillhörande alla tider och alla folk. En oblandad egoistisk massa, aldrig blottställande sig vid uppkommande samhällsschismer, alltid skördande samhällets fördelar; aldrig deltagande ens i politiska samtal, ty sådant förstå de ej, säga de. Med den gröfsta skenhelighet förklara de all öfverhet omedeibarligen vara af Gudi, och kunna således, påstå de, aldrig finna ringaste anledning till anmärkning vid styrelsernas åtgärder, hurudana dessa än månde vara. Det var för denna race Solon stiftade sin bekanta lag i Athen, som här flera gånger blifvit citerad. Och då vi ha andans män äfven inom detta sällskap, anser jag icke olämpligt att citera hvad en auktoritet, öfver Solon och alla auktoriteter, Bibeln, säger om samma ohyra: Jag vet tina gerningar, att tu är hvarken kall eller varm; men jag ville att tu vore antingen kall eller varm. Men efter tu är lium, och hvarken kall eller varm, skall jag tig utspy utur mine mun,. Orden läsas i Apocalypsens 3. 45, 16. Såsom skäl att icke decidera sig, har här längesedan blifvit yttradt, och i offentligt tryck ytterligare deduceradt; Att ställningar och förhållanden vid en blifvande riksdag kunna så gestalta sig, att det icke vore rådligt att afslå det, nu hvilande förslaget. Hvad vill nu detta säga, och hvad skulle icke, efter sådana premisser, kunna proponeras och böra antagas? Icke rådligt att förkasta hvad, efter bästa och renaste öfvertygelse, man anser för orätt och skadligt; icke rådligt att antaga hvåd man anser rätt och nyttigt? Men är då talet här om lagstiftarne, eler om den poli a och militära parma KA Kr sö rö