Aftonbladet – 2 juni 1849, sida 2

med oro märkte Clementines färgskiftning och stirrande blickar. Nej, bästa syster, jag mår fullkomligt väl... så nu till dina rumv, sade Clementine leende. Sedan Adele gjort ännu några invändninsar, gick hon, lugnad af Clementines nu leenle och lugna utseende, sedan hon ännu en sång omfamnat sin syster. Sedan Clementine bhfvit ensam, aftog hon långsamt den ovana och främmande drägt, hvaruti han varit klädd och påtog den hvita blus hon haft om morgonen och som ännu hängde qvar öfver karmen af en stol; upprullade de hopfästade lockarne, satte sig i soffan med handen under hufvudet och stirrade tanklöst framför sig. En timme förgick på detta sätt. Clementine satt ännu orörlig som en bild, endast den ömsom återhållna, ömsom häftiga andedrägten vittnade att denna bleka förstenade varelse egde lif och känslor; hon var förkrossad, detta häftiga excentriska sinne — helt och hållet ovant vid motgångar och lidanden — hade icke egt den ringaste förmåga att motstå detta slag, som på en gång träffat hennes kärlek och hennes fåfånga, och dukade utan någon strid under derför. Ändtligen reste hon sig upp, gick några slag fram och åter på golfvet och stannade slutligen framför den stora spegeln, hvars klara glas fördubblade alla dessa skimrande onyttiga småsaker, hvilka voro uppställda deromkring och utgöra qvinnornas förtjusning, och som Clementine med barnslig glädje och så mycken smak och omsorg utvalt; midt deribland i ett litet öppet fodral af purpursammet blickade henne nu till möte ett miviatyrporträtt af hennes man, gifvet i deras kärleks första lyckliga dagar. (Slutet följer.)