Aftonbladet – 2 juni 1849, sida 2

alldeles icke var tillräckligt. Det fordrades här icke blott theoretisk bildning, utan äfven en praktisk, som jag ännu omöjligen kunnat förvärfva mig och som endast genom mångårig erfarenhet kan uppnås. Det var mig således klart, att jag måste söka med mig förena män, som besutto de egenskaper, hvilka jag sjelf saknade, och sådane män trodde jag mig hafva funnit i hrr D. och Th., hvilka, för deras på en längre erfarenhet grundade duglighet i det publicistiska facket, länge njutit allmän aktning och erkännande. DPertill kom äfven, att dessa herrar utgjort sjelfva kärnan i den gamla D. Allehanda-redaktionen, hvarföre jag hoppades att genom dem så mycket säkrare kunna bibehålla tidningens förra prenumeranter. Väl kände jag genom hrr D:s och Th:s antecedentia, att en viss skiljaktighet i åsigter förefanns emellan dem och mig, men jag trodde att denna skiljaktighet föga borde inverka på det goda förståndet -oss emellan, enär i slutet af år 4847 den liberala saken i Sverige ännu icke blifvit bragt till någon afgörande punkt, och syntes ej heller på flere år kunna blifva bragt derhän. Då kom äret 4848 med alla dessa politiska hvälfningar, hvilka likasom med en elektrisk stöt gåfvo lif äfven åt vår aflägsna Nord. Reformsällskaper bildades och voro snart spridda öfver större delen af riket. Men på samma gång som fordran på en politisk reform såJunda blef allt lifligare och högljuddare, började äfven en meningsskiljaktighet inträda ibland den liberala sakens förfäktare, hvilka, som bekant är, sönderföllo i tvenne olika fraktioner, representerade den ena af fiertalet utaf medlemmarne i Stockholms reformsällskap, den andra af den så kallade minoriteten. Jag biträdde i Dagligt Allehanda majoritetens åsigter, hr Palman åter förfäktade med största ifver minoritetens. Då icke vidare någon sammanjemkning i åsigter kunde komma i fråga emellan personer med hvar och cn sin bestämda öfvertygelse, framställde hr PD. för mig sin bestämda vilja att utträda ur redakiionen, hvaremot jag så mycket mindre hade nigot att invända, som hr D. redan, ehuru ännu qvarstående i densamma, i Dagbladet skrifvit artiklar öfver reformfrågan, hvilka till en del äfven voro polemiskt rigtade emot Dagligt Allehanda. Hr Th. hvilken mindre häftigt än hr D. deltog i den politiska striden, hade redan förut dragit sig tillbaka, utan att till mig yttra ett enda ord, förmodligen förnärmad deröfver att trenne af honom författade artiklar, hvaruti han skarpt ogillade och, som det föreföll mig, från en temligen engelskt-aristokratisk synpunkt bedömde de pågående demokratiska rörelserna, icke blifvit af mig i tidningen införde. Sålunda såg jag mig beröfvad dessa båda mäns biträde, genom händelser, som alldeles icke lägo inom den menskliga förmågan att på förhand beräkpra. Jag tror mig kunna med godt samvete fritaga mig från allt sjelfförvållande i detta afseende, så vida ma ej sträcker sina fordringar emot mig så långt, att jag till cch med skulle varit skyldig att frångå min öfvertygelse. Moan har äfven klandrat, att jag lemnade hr Dalman frihet att efter sitt utträdande ur redaktionen skrifva i andra blad. Men härvid får jeg genmäla, att, när jag gaf hr Dalman denna tillåtelse, ingen fråga, åtminstone mig veterligen, ännu uppstått om uppsättandet af den nya tidning. som sedermera framträdde urder namn af Afitonposten. Jag trodde, att han ämnade begagna denna min tillåtelse, endast för att skrifva en och annan artikel i Dagbladet, till försvar för sina åsigter i representationsfrågan. I denna min förmodan stärktes jag äfven derutaf, att han flerfaldiga gånger förklarade sig sinnad att inrätta en juridisk byrå, äfvensom han redan vid den tiden genom advertissement i tidningarne påkallat allmänhetens förtroende i afseende på juridiska bestyr. Sedan jag sålunda genom alldeles oförutsedda omständigheter såg mig beröfvad dessa båda erfarna personers hjelp, fanns för mig ingen annan utväg, än att modigt söka på egen hand framgå på den en gång beträdda banan. Jag är ganska villig att erkänna den ringa förmåga jag härutinnan kunnat ådagalägga. Likväl kan jag icke undertrycka min smärtsamma förundan deröfver, att en del af just de tidningar, hvilka ännu i December månad sistförflutra år med loford reproducerade Dagligt Allehandas artiklar och för öfrigt på det amplaste sätt :ekommenderade detsamma till sina läsares uppmärksamhet, ja till och med framställde det som en farlig medtäflare till Aftonbladet, straxt derefter, sedan olyckan drabbat mig, varit ifrigast i fördömandet af sjelfva redaktionssättet och nästan hånande sökt bryta stafven öfver mitt hufvud. Man har vidare emot mig anmärkt eller kanske rättare insinucrat, att jag skulle hafva gifvit anvisning på innevarande års prenumerationsmedel till betäckande af hvad man kallat mina enskilda skulder, hvarmed ej kunnat menas annat än de skulder jag skulle hafva ådragit mig oberoende af tidningsköpet. Detta är en hård beskyllning, som jag framför allt måste vara angelägen att skudda utaf mig. Visserligen erkänner jag öppet, att jag före tidningsaffårens uppgörande cegde sådana s. k. enskilda skulder, och tilläte mig grannlagenheten cmot andra personer att redogöra för uppkomsten af största delen derutaf, tror jag, att ingen menniska med hjerta i bröstet skulle derför på mig vilja kasta. den första stenen, men dessa skulder voro likväl förnämligast till personer, af hvilkas enträgenhet jag, om allt annat gått lyckligt och väl, hade ingenting att frukta. Då jag öfvertog utgifvandet af tidningen Dagligt Allehanda, ansåg jag med fullkomlig säkerhet hafva att påräkna ieke obetydliga penningeresurser, och derförutan hade det äfven varit ett vansinne attinlåta mig i en sådan affär. Omständigheter, som röra annor man och som det vore opassande af mig att offentliggöra, tillintetgjorde likväl under loppet af föregående år dessa mina förhoppningar, och plötsligen hänvisad uteslutande till mig sjelf egde jag ingen annan utväg för de stora kostnader, som en så stor tidning dagligen kräfver, än att anticipera på en del af det kommande årets inkomst. Som jag redan nämnt, hade hr Dalman till och med d.4 Febr. 4848 af mig kontant bekommit ej mindre än tiotusen rdr bko. BDessa utgingo nästan till fulla beloppet af nämnde års prenumerationsmedel. En mängd extra ordinarie utgifter för tidningens spridande m. m., som under det första året var erforderlig utöfver de vanliga utgifterna, gjorde, att någon vinst af tidningen det året ej kunde uppstå. Beröfvad de medel, som jag måst enligt öfverenskommelse afstå till hr Dalman, såg jag mig således bragt på en icke obetydlig balans, och för betäckandet deraf var jag, bland annat, äfven nödsakad att taga min tillflykt till en anvisning å 3800 riksdaler banko å innpevarande års prenumerationsmedel. Genom det bifall