Aftonbladet – 1 juni 1849, sida 4

ant, lemnas detta derhän. Vi skulle dock heldre östå för det förstnämnda sättet. 4. Af hvad här ofvan blifvit anfördt finnes lätt, tt ingen fråga bör kunna uppstå, om andra, mera nvecklade valsätt, serskilda val till (vå kamrar, o. . Vv. emedan alla sådane stystemer skulle medföra ödvändigheten att mycket föröka representanternas ntal och ådraga kostnader; utom det att hvarje afteg från den enkelt och samfäldt utöfvade allmänna alrätten, medför inom samhället och befolkningarne plittring, misstro, missbelåtenhet och en fortfarande rolig traktan efter nya förändringar i valverket. Ulla projekter i sådan rigtning måste förkastas och alsättet få den ofvan antydda enkelheten. Men kan man äfven lika enkelt och allmänt beundla valrätten? Se der den vigtigaste frågan, edan riksdagsbildningens yttre form är öfvertänkt! Vi svare derpå, utan tvekan, ett Nej! Vi erkänne gerna, att vi önske den stund målte nträda, ja, att vi hoppas den en gång till vårt fosterands väl skall inträda, då hvarje fullmyndig och till tatens och kommunernas underhållande bidragande nan, med jemnlik rösträtt deltager i valen. Men så änge hos oss ännu qvarstår det obestridliga förhålandet, att det egentligen är några hundratusen jordegae och industrien samt näringsfliten i städerne ledande jersoner, hvilka icke endast, så att säga uleslutanle draga statens bördor, utan äfven nödgas allena uppehålla allmänna inrättningarne och fattigvården, vispringa en ganska talrik, genom vexlande tillfälligeter ofta till eget underhåll oförmögen befolkning, amt bära alla lidandena af styrelsens oförmåga ller misstag af lagarnes brister, af enskilta intresenas skadeförsök och af passionernas samt osedighetens menliga inverkan på samhället — så inge, säge vi detta förhållandet qvarstår, råle vi uppriktigt folket, att ej låta förleda sig f dessas rop, på allas lika rätt att genom valerket utöfva inflytelse på landets lagstiftning, beattningsväsende och förvaltning. En sådan lika ätt, på en gång eftergifven, innan folket vunnit allmänhet de begrepp och den vana i bedömanlet af de stora samhällsfrågornas beskaffenhet, som våra ännu allt för ensidiga institutioner icke ens illåtit massan att förvärfva sig, ännu mindre beordrat — en sådan allmän rätt, säga wi, skulle eda till de mest öfverdrifna och omogna försök, att vå den redan af omsorger, besvär och uppoffringar yfyerhopade medelklassen: i Sverige hufvudsakligast utgjord af den besutna allmogen: snart sagdt i sin ytterlighet kasta ännu större bördor. Följden deraf kulle otvifvelaktigt blifva en förbistring, hvarunder örblandandet af de orediga begreppen om egendom, som ofta blott är skenbar, med behof och anspråk, som ofta äro ogrundadade och obilliga, skulle förätta oss i ett upplösningsoch inbördes stridstilltänd, hvilket icke kunde uthärdas, utan att framkalla le väldsammaste medel till olyckornas afbjelpende. Må man ej tro, att vi öfverdrifvit! Men måtte nan ej heller tro, att vi härmed åsyftat att förneka ättsprincipen af valrättens allmänna utöfning. Liksom vi oåterkalleligen vidhålla, att den af alla folkslasser samfäldt utöfvade valrätten är den enda, som kan betrygga fosterlandet om rättskaffens, sjelfständiga, för det allmännas väl, utan enskilda biafsigter arbetande folkombud, likaså påstå vi, att valrättens allmänna utöfning är vilkoret för folkets illtagande förtroende till samhällets ledande krafter ch för dess belåtenhet med landets ordnade instijutioner. Ingen som till statens och kommunens underhåll bidrager bör således undandragas valrätt. Men de nu i valrätt inträdande, hittills icke valberättigade, måste, då de icke i sina bidrag kunna jemföras med dem, som nu utöfva valrätt, endast få en derefter proportionerad. Det är: den hela rösten bör bestämmas så mycket som möjligt vid den gräns, att de nu röstberättigade få beräkna en sådan; men för öfrigt måste en röstskala erkännas, på det att den, genom allmänna valprincipens antagande i rösträtt inträdande stora folkmassan, icke må öfverväldiga de öfrige. Vi yrke således allmän valrätt; rättighet att med hel röst, men aldrig mera, deltaga i val, för alla dem, som kunna anses jemlike med på hemmansdel besuten allmoge, eller med sjelfständig handtverksman i stad; samt en graderad rösträtt, t. ex. i tiondedelar, för alla, som icke kunna tillerkännas hel röst. Ingen enda myndig man, som ej njuter fattigunderhåll eller det njutit utan att återgälda, och som i öfriga afseenden nu anses kunna utöfva valrätt, må uteslutas: icke en gång tienstehjon, eller militär, då personen i bidrag till staten eller kommunen utgör den utskyld, som anses berättiga till minst en tiondedels röst ). Vi hafve i detta afseende trott oss finna det af en riksdagsman i Bondeståndet (Bengt Gudmundsson) vid sista riksdag afgifna förnyade förslaget vara så välbetänkt, att vi, hvad valrätten angår, icke kunnat annat än på det högsta begära uppmärksamhet dertill. Svenska folket, såväl på landet, som i städerna, är vandt vid en röstskala. De som nu skola erhålla rösträtt kunna således ej med fog yrka en större rätt, än de andra egt. Må framtiden arbeta på, att allas rätt kan bringas till större jemlikhet, genom en jemlikare behörighet: vunnen under enig och jemlik verksamhet för samhällets bästa. Då, men först då, kan målet lyckligt uppnås. 5. Sedan vi i föregående punkt mera omständligt behandlat den vigtigaste frågan, den om Valrätten, kunna vi nu kortare yttra oss om principen för Valbarhet. Vi tillstå, att vi icke kunna fatta, hvarför annan ålder än myndighetsålder skall ifrågasättas, då man ej kan förmoda att förtroendeuppdr ag gifvas, utan att personerna visat sig förtjena dem. Men vi hälla 085 icke vid, om man då nödvändig! vill föreskrifva 25 års ålder för att vara riksdagsman eller elektor. All högre ålder och alla andra serskilda qvalifikationsbestämmelser derför, anse vi deremot obehöriga och ofta medförande skada och olägenheter. Det är dessa hufvudprineiper. hvilka vi tro at! de män, som nu församla sig i Örebro, böra uppriktigt erkänna och konseqvent vidhålla. Vi hafva blott att tilligga en sak, i anledning deraf, att vi förordat blott ett enda, enkelt, samfäldt och allmänt valsätt. Man torde nemligen utropa: det är då en enda församling, som skall öfverlägga och besluta om landets alla vigtigaste angelägenheter — och buru lätt hänföras eller förledes den ic ke! Med ett ord: vi motse alla invändningarne af tvåkammar-systemets anhängare. ) Hvad militären angår, så må men ej befara, at t. ex. garnisonstruppers närvaro i val-distrikten något betyder. Blott de af manskapet, som genom andra tillgångar än aflöningen, i utskyldbeloppet uppgå till rösträtt, kunna ifrågakomma. ANAR TROR I er NAN tOea