Aftonbladet – 1 juni 1849, sida 4

nagvaldsbro, Sulttholspro och urelbron halva i dag öppnats för allmänheten. HVAD SKALL GÖRAS I ÖREBRO? Tiden rycker allt närmare till Orebromötet, och allmänna uppmärksamheten är af lätt begripliga, ja, af berömliga skäl ganska spänd i väntan på de förhandlingar, som vid mötet komma att försiggå. Då, såsom man vet, Stockholms Reformsällskap vid sista sammankomsten förklarade sig ej kunna understödja det Kongl. Representationsförslaget, hvilken förklaring således är att betrakta som hufvudstadens votum i frågan; återstår att se, vid hvilket resultat landsortsällskapernas förenade deputerade komma att stanna. Besluter man sig också i Orebro för ett ogillande, så torde nästa öfverläggningsämne blifva: hvilket eller hurudant förslag af sällskapernas gemensamma delegation anses böra uppgöras i stället, för att såsom en allmän tanke hemställas till regeringens och folkets granskning. — Under förutsättning, att fråga i Örebro blir om ett nytt förslag, eller dock om grunderna för ett sådant, hafva flera författare i landsortstidningar redan uppträdt med artiklar, af mer eller mindre värde, men nästan alla i samma anda. Man upptäcker en tillväxt i den demokratiska syftningen öfver hela landet, som i synnerhet blir märkvärdig, när man jemför den med den politiska temperaturen för ungefär ett halft år tillbaka, i förevarande fråga. Man kan ej annat än berömma den moderation, hvarmed nästan alla partier ända ifrån begynnelsen mottogo det kongl. förslaget; och huru af personer, hvilkas tankar i ämnet aldrig varit obekanta, dock alla möjliga försök gjordes att uppspåra allt det goda, som i förslaget kunde upptäckas: en hofsamhet, som stundom gick så långt, att den var på väg att hos en och annan sätta sjelfva personerne i en dager af föga mindre än affällighet. Följden har emellertid blifvit, att, då det icke mer är görligt äfven för de mest inkarnerade grå att skylla Sveriges liberale för bristande uppmärksamhet mot regeringens förslag, eller påstå dem hafva förhastat sigi omdömet derom; så blir nu också opinionen genom sin mognad desto starkare, och öfvertygelsens koncentration ger anledning till förmodan om ihärdighet i den tanke, som efter öfverläggningarne omfattas. Utgången af dem kunna vi visserligen icke förutspå; månge af de valde deputerade hafva en icke ännu fullt bekant politisk syftning, och flere hafva på förhand yttrat sig i frågan vilkorligt. Emellertid skola vi reproducera utdrag ur några landsortstidningar, som upptagit saken på ett förtjenstfullt sätt; och göra början med ett stycke, som läses i Bohusläns Tidning N:o 21, under rubriken Hvad skall göras i Örebro?r Efter att hafva yttrat betänklighet vid den af somliga yrkade åtgärden, att vid mötet uppgöra ett nytt helt förslag, men i stället förordat, att mötet skulle göra till föremål för sina öfverläggningar de principer, hvarpå ett nylt representationsförslag borde grundas, yttras i artikeln följande åsigter derom: Se här de principer, hvarpå, i vår tro, en Folkrepresentation här i landet måste för det närvarande grundas: 4. Representanternas antal bör blifva nog stort, för att lemna garanti för pluralitetens sjelfständighet, men icke så stort, att riksdagskostnaderna erfordra öfverdrifna uppoffringar af folket; hvarigenom äfven riksdagarnes tätare sammanträden i framtiden skulle förhindras. Det synes, som vore i dessa afseenden ett antal af lvåhundra representanter det lämpligaste. 2. Då landets vidsträckthet och glesa befolkning gör det omöjligt, att för landsbygden begagna omedelbara (direkta) val och således riksdagsmannavalen der måste ske genom valmän (elektorer), men i rikets städer det första valsättet kan begagnas, och har häfden för sig, böra landets och städernas val åtskiljas: så mycket heldre, som eljest svårligen de gemensamma valdistrikten skulle få annan beskaffenbet än att antingen stadsbefolkningens eller landsbygdens valmän undertryckte hvarandras valrätt. I enlighet med denna princip måste en proportion, (visserligen godtyckligt) stadgas, emellan antalet a! städernas och landsbygdens representanter; men det godtyckliga försvinner, om man i betraktande af borgarståndets nu innehafvande andel i ståndsrepresentationen eller bruksegares inträdande bland landsbygden, antager städernas andel i den blifvande folkrepresentationen till omkring en femtedel. Man hade då ungefär 160 representanter för landsbygden och 40 för städerna. 35. Då i riket finnes omkring 90 domsagor, och det sedan stadgandet antogs, att flera härader inom domsaga få förena sig om riksdagsman i bondeståndet, visat sig att ståndet allt mera närmat sig til detta antal, i stället för dess förr vanliga större tal rikhet, torde kunna antagas, heldst flera domsagoi blott innehålla ett å två härader, att ett antal af ällic valdistrikter på landet möjligen kan anses motsvara behofvet. Om så antages, borde rikets landsbygd indelas i detta antal valdistrikter; så vidt möjligt efter beräkning af någorlunda lika folkmängd i hvarje distrikt; men så, att ej länen blandades i hvarandra, utan hvarje län fick hela valdistrikter. Genom denna fördelning vanns den fördel, att valmännen i hvarje distrikt utsågo fvå representanter; hvarigenom man t. ex. medelst stadgandet, att blott en af dessa fick väljas ulom distriktet eler (om man ville lemna något större frihet) utom länet, beredde valmännen tillfälle, att på samma gång betrygga sig om de valdes lokalkännedom och större sakkännedom i allmänna ärendenas behandling. Skull åter det anses fördelaktigare, att hafva ctt större antal dictriltar cam hvardara hlott vVälia en renrecen.