Aftonbladet – 1 juni 1849, sida 2

hvilka dina ord och Ludwigs exemplariska uppförande ständigt plåga mig ... Clementine! Låt mig tala till punkt, om du behagar, . .. På det att du ändtligen må få komma fram med något, som. du sedan. rätt hjertligt ångrar) ... Min Gud! Hvarför har icke Ludvig i stället valt dig till sin följeslagerska genom denna jemmerdalen? sade Clementine, på en gång skrattande och fösargad; hvilken himmelsk harmoni, hvilken gudomlig chorus af vishet och högtidligt luga er förening skulle utgöra! II sanning, ni båda försjunkna — liksom vår herre, efter Epikurs tro — i en ständig passionfri hvila och helig sjelfåskådning, skulle bli en majestätisk anbliekp ... Den vackra qvinnan kastade upp sina små sammetsklädda fötter i soffan, fattade en af kuddarne bakom sig och lade den temligen häftigt i ena hörnet samt sig sjelf derpå, i det Ihon vände sig mot väggen med denna min af CR ledsnad och vämjelse vid allt, som en Htjugnårig qvinna, hvilken aldrig kännt en skymt Hal verklig smärta, så väl kan antaga. ) En stunds tystnad inträdde. Adele bläd1 drade i modejournaln och sökte med djupsinClnig min att på sin synål fånga en flyktig och tl glänsande guldperla, som, bland de andra perNilorna i asken framför henne, tog sig ut som lien grann löjtnant ibland de svartklädda hertt rarne på en bal. hl Klockan slog 14 ifrån bordstudsaren på kon:g!sollen. En betjent kom in, tog tyst och sir ligt bort kopparne på bordet, rörde om elder i kaminen, afblåste några damkorn på kakel st jugnskransen och gick ut. hl De båda fruntmamerna voro åter ensamm: ål Adele sydde-och-teg envist, oaktadt Clemen sa ting gjorde alltför -att väcka hennes uppmärk :d samhet, förde. näsduken till ögonen, kasta. j Å