Aftonbladet – 31 maj 1849, sida 3

Sv Uurdijd UCSS 1IITICHAIL IIICU AI VaHUTITTIBRAT LTINLI Jals-)A krångel och mera dylikt, som, ledande till, tidsut-s drägt, borde vara ovilkorligen förbjudet. 1 Klaganden erkänner rättvisligen att herr doktort Brismans attest förråder en mer än vetenskaplig! skarpsinnighet, samt att de deruti sedan gjorda modifikationer äro berömvärda: och, efter en sådan bekännelse borde det aldrig fallit en konseqvent! och tänkande man in, att väcka minsta fråga oml obestridliga giltigheten af besagde, på läkaresamyetel! och ed afgifna betyg. S Elaganden har alltför flyktigt genomläst kämnersj rättens protokoller, då han kunnat föregifva att bar-!! beraren Sundblad ej skall förnummit tecken till någon våldsamhet på min arm; likväl har Sundblad på ed intygat att han der förmärkt blånader efterr utdelade slag. f Herr stallmästaren har tyckt sig finna mig vara I sbesynnerlig,, hvilket är, migsen fågnad, då jag onek-lI ligen har mina egna ideer, och ej vill likna dem I som för sitt nöje betråda lastens bana. Jag möterjt förföraren med förakt och visar den stolte jörödmjukad tillbaka. Det bekymrar mig ej att kla-l! oanden anser mig rubbad, då de visa i landet icke dela denna tanka, hvilket bäst visade sig dels deraf,!v att herr doktor Brisman icke förmärkte något så-S dant, utan fann mig lika sundt tänkande och f redig, som han sjelf, och dels deraf att kämnersrät-!1 ten icke fann skäl att bifalla klagandens förslag attir mitt själs tillstånd skulle af andra läkare varda un-l dersökt. I Deremot har jar stora anledningar att anse stall-!c mästaren Möller för rubbad i både psykologiskt,l: fysiskt och moraliskt med flera afseenden; och hadec än jag varit själseller kroppssvag, så skulle det öf-c vervåld klaganden mig tillfogat, varit desto oäd!ares och afskyvärdare. : f Man estimerar ej sådane, hvilkas lefnad eller rät-s tare skörlefnad, gått så längt att deras näringsfång väckt ovilja öfver land och rike, och obehagligt öf-! verraskat mången, sofn, under larfven af yttre anständighet och ett vördigt skägg, föreställt sig hafva träffat en ärans man. Ehuru herr stallmästaren förmäler sig kunna med lugnt, eler rättare tungt samvete, aflägga den föreskrifna eden, tviflar jag dock att sådant går i fullbordan. Bättre vore, att klaganden talte rent ur skägget och genom en uppriktig sann ånger och bekännelse sökte försona sig med menskligheten och samhället, hvars lagar han barbariskt öfverträdt genom att vilja kränka den menlösa, såra blygsamheten och bära profana händer på oskuldens helgedom, dit han aldrig bordt vara nog förmäten aw hoppas! kunna intränga. Jag yrkar att kongl. hofrätten må lära stallmästaren Möller rätt och sanning, eller mores, somj man säger. Jag har under en lång sjukdom lidit. mycket genom hans brutala handlingssätt; och då jag nu efteråt fått höra ryktet huru han håller hus vid Prestgatan, känner jag en rysning öfver den djupa afgrund i hvilken jag varit så nära att falla. Ehuru stallmästaren Möllers brott lyckligtvis stadnat vid fruktlösa bemödanden, hafva dock desse störtat mig i månaders sjukdom, så att jag för sveda, värk och allt annat obehag, som han tillskyndat mig derföre att han ej kunde öfvervinna mig, har, såsom obemedlad, all befogenhet att yrka ett skadestånd af minst femhundra riksdaler, hvilka jag ödmjukligen anhåller att de ej må blifva skäligen jemkade, utan ådömas den lede frestaren till deras fulla oafkortade belopp. Väl försökte stallmästaren Möller att vid kämnersrätten skrämma mig med yrkad afbön; men då han nu till en del bekänt sin brottslighet och aldrig med godt samvete kan prästera den ådömda eden, hoppas jag att han, då saken en gång kommer till sista beslutet, skall förklaras ej blott skyldig att offentligt afbedja förbrytelsen, utan äfven näpsas med de straff som missgerningsbalken föreskrifver utan undantag eller skonsamhet, sig sjelf till näpst och andra till varnagel. Jag har nu fullständigt besvarat stallmästaren Möllers. obefogade besvär, hvilka dock, uppriktigt sagdt, icke innehålla något att svara på, och om hyilkas ogillande jag vördsamt hyser. förhoppning, öfvertygad att kongl. hofrätten skall nu, såsom alltid, taga oskuldens parti uti de svåra strider hvarföre den alltid är blottställd, från hvilka icke alla utgå med den lysande seger, hvaröfver jag med skäl kan vara stolt. Då jag, för att vinna fred för stallmästare, sökte en tillflykt på Stallmästaregården, hvars aflägsna belägenhet förorsakat mig dryg kostnad för vagnshyra med mera, är det icke för mycket att klaganden förpligtas ersätta mig förklaringskostnad och tidspilJan med minst 20 rdr bko jemte lösen för kongl. hofrättees förväntade utslag i målet. Stockholm den 26 Maj 1849. S. Sager. — Till poliskammaren är inlemnad en rapport, att en snickeriarbetare vid namn Hammarling i tisdags eftermiddag blifvit utanför en krog i huset AM 80 vid Regeringsgatan farligt skuren med en knif i ansigtet. Vid polisbetjeningens ankomst till stället var karlen redan afförd till badaremästaren Kollbergs fältskärsstuga, derifrån han, sedan han först blifvit förbunden, på hr Kollbergs tillsyrkan affördes till lasarettet. Genom anställda efterforskningar Iyckades det polisbetjeningen att få redä på, det en i i skinnpels klädd artillerist vid 7:de batteriet, JM 57 Ericson (densamme, som var misstänkt att hafva tilldelat den för någon tid sedan mördade krögaren Janson på Ladugårdslandet det knifhugg, som blef orsaken till hans död), som i sällskap med artilleristen vid samma batteri 2 35 Ersson, samt 2:ne andra kamrater, innevarit å nyssnämnde krog och der tillställt gräl, skulle, sedan de af andra innevarande personer blifvit från krogen utkörda, tilldelat Hammarling knifshugget. Nyssnämnde Ersson hade vid samma tillfälle äfven erhållit ett bugg af en knif. Vid härom i dag anstäldt förhör berättade den mamsell, som eger krogen, att några af hennes grannar i tisdags middag hos henne anhållit att få begagna ett af gästrummen, för att der anställa musik, hvilket hon beviljat. Hammarling, som i sällskap med 3 andra personer infunnit sig å krogen vid samma tillfälle, hade då, såsom bekant med de musicerande, tillika med sitt sällskap ingåt till dem. Straxt derpå hade artilleristen Ericson jemte trenne andra artillerister inkommit och begärt 4 supar, hvilka de förtärt och betalt. Ericson hade då frågat om han fick gå in i rummet der det andra sällskapet vore församladt, och då mamsellen härpå svarat, att hon icke dertill kunde gifva tillstånd, enär de innevarande för tillfället disponerade rummet, hade Ericson gått till dörren och försökt rycka upp den, under påstående, att han hade lika stor rätt, som någon annan, att gå dit in. Då det i rummet församlade sällskapet emellertid icke velat insläppa honom, hade han blifvit ursinnig och haft flera hotande utlåtelser, såsom: pass på slagenan, o. d., så att värdinnan slutligen måst anmoda de öfriga gästerna att köra ut artilleristerna, hvilket de också gjort, hvarpå krogdörren blifvit stängd. Då hon en stund derefter sett genom fönstret ut åt gatan, hade hon observerat Hamarling, hvilken hjelpt till att köra ut orostiftarne, liggande afsvimnad och blodig uti rännstenen. Ericsson, derom tillfrågad, bestred att han begag