Aftonbladet – 31 maj 1849, sida 2

det ganska val, och sökt fästa sma läsares uppmärksamhet på de Götheborgska förslagen och l vigten af deras förverkligande. , ———— ers; tt) OM ANSIGTS-UTTRYCK OCH ANDRA HUFVUDSAKLIGHETER. . Föredrag af WILHELM WOHLFAHRT. (Slut från Lördagsbl.) ;) Hufvudets ställning bidrager väsentligt till lansigtets karakteristiska uttryck; ty ej allenast den rådande karakteren, utan äfven de vexlande känslorna, yttra sig genom hufvudets rörelser. Särdeles gäller detta om stolthet och ; ödmjukhet — höghet och värdighet — saktmod och stränghet. Apollo di Belvederes hela kaIrakter visar sig i hufvudets ställning. Det är derföre i konstverk, man, ofta förbiseende denna I vigtiga del, finner de annars mest förtjenstI fulla porträtter t. ex., främmande genom den tvungna ställningen,. I de Gamles verk finnas, med få undantag, knappt någon enda porIträttbyst eller staty, som ej visar ett mot bröIstet sakta lutadt hufvud. Det tyckes som hade de ansett denna hufvudets ställning å sina Ibildstoder vara den bäst passande för att ådraga dem åskådarens bevågenhet, ty de yttra deriIgenom likasom en åstundan att samtala med åskådaren. Det är på samma sätt som en fråga, en åstundan, framställd särdeles af en täck qvinna, med hufvudets än så obetydliga lutning eller kast åt sidan, vinner i naivetet, och blir för resp. fäder och äkta män ett nära nog oemotståndligt argument. — Men härigenom undveks äfven det förhatliga uttrycket af högmod och stolthet, som genom ett tillbakahållet hufvud uttryckes. Hos de Gamle gällde samma regel i Gudarnes stoder, som vi se, t. ex. af Jupiter Serapis, Juno Capitolina m. fl. — hvari meningen får tydas, stt de troligen dermed velat afse Gudarnes ställning till menniskorne — de sågo från sin höjd neder till dem. ,Sinnelaget bor i ögonen — skönhetens förnämsta diadem. Der ligger i ögat en makt förborgad, som ofta förmår tala kraftigare än ord; Det är ögonblick,, då själens hela inre väsende framglimtar — då tycken danas och illusioner förjagas, ofta afgörande för hela lefnaden. — Jag ser på dig, säger domaren — jag ser i dina ögon, säger den förskjutne älskaren. Den säkra blicken träffar brottslingen just som han är färdig till tvetalan — och han är fälld! Likt djurtämjaren blickar oskulden lugnt i den illvilliges smilande ögonkast, och den dolska blicken viker undan, som irrblosset för dagens ljus. Men grunden för vett, lärdom och verldserfarenhet — den gnista som Prometheus tog från himmelen, den ligger förborgad i Qvinnoögal. Beviset för denna förmodan är den af gammalt erkända sanningen, att frunlimren i allmänhet se bättre än männerne. Denna observationsförmåga och skarpsynthet utvecklas bäst i societetslifvet — damernas Mariebergs-kurs i ögonvapnets och det fina vettets taktik — deri de alltid blifva mästare öfver terrängen. Ögonbrynen förhålla sig till ögonen, som ramen till taflan. Höga ögonbryn antyda färgsinne, som man finner t. ex. hos alla de Le vantiska folkslagen. Deraf deras val af mångfärgade kläder, och de sköna färgerna på deras tyger och schawlborder — hos de vildaste stammar: ändock alltid förrådande den mest förfinade smak. De skönaste typer för ögon anses tillhöra öarne Miconi och Naxos. Förstode de stora slafmakterne ögonspråket, så behöfdes hvarken kurirer, noter el.er demonstrationer, ej heller skulle man höra detta politikens ständiga qväde Vi få väl se!m I den Nordiska qvinnotlypen återfinner man ofta den skära prägel, det förklarade i blicken, som utmärker Fiesoles och Cinquecentisternes oupphunna mästerverk. Att vikingatågen haft sin andel häri, kan antagas såtill vida säkert, som då våre förfäder på härnader och vikingafärder, öfverallt — från Myklagård, Sikelös lunder upp till Caledonias mörka kuster — läto tagande-rätten gälla som lag, visste de äfven att taga och hemföra det bästa, och deraf kanske det gamla svenska talesättet — taga sig hustro, hemföra sin brud. Ryktet om de svenska fruntimrens vackra utseende och älskvärda väsende är också af ålder häfdadt; och de göra sig deraf så i allo berättigade — ty få länders fruntimmer lära efter kännares utsago kunna täfla med svenskorne i det naturliga behaget i deras sätt att vara, det der något på en gång så milda och uttrycksfulla i deras anletsdrag. Och det kan ju ingalunda anses näsvist alt härvid vidröra den näpna, så egendomliga svenska lilla uppnäsan, som mera allmänt karakteriserar våra sköna? De veta nog, fast de skälmskt räkna letta som deras skönhets svaga sidå, att en stor filosof fällt sitt domslut deröfver — Cest le nez relrousse qui gouverne le monde!n Salomo besjunger i Höga visan Brudens näsar, liknande henne vid tornet på Libanon!) och de Hinduiska skönheterne likasom flera af Söderhafvets öboer utveckla i näsringar ett lika mångfaldigt koketteri, som de civiliserade ändernes qvinnor i fingergull,. Också påstår Francesco Albani med rätta ?), att Näsan är en örnemligh Ledamot på Menniskionnes Ansichte, wilken när hon hafver sin retta Storleck, Proorlion oeh skickelse, så gör hon Menniskionne UU ljufligit Anseenden. Theremot när enss Näsa är för stor, eller elliest oskickeligh, så varder en Menniskia theraff hiskeligh, att och sådane näsefunckar uthi thet gamla Testamenet, ifrån thet Presterliga Embetet förskutne nlefvo 3). Örat var hos de gamle helgadt åt Minnet, Memoria,, hvilken gudomlighet särdeles i KarVago dyrkades som Jupiters gemål och Muserwas moder. Då man tog någon till vittne, yrukades också vidröra dess öron. Långa öron afva allt sedan sal. Midass tid, ansetts till11 Cant. 7 Can v I