Aftonbladet – 29 maj 1849, sida 2

rande makt, den på en gång tjusande och förädlande, var det starka hjertat. Detta fingo de af deras moder Svea. Ty ettstarkt hjerta har hon. Det är hennes styrka. Men utur hjertat — lifvets medelpunkt — gå lifsens strönmar. S. G. Hermelin är äfven ett af de namn, som Wermland nämner med kärlek. Afven han bar ur sitt hjertas härd eld på fäderneslandets, och fortsatte i Norrbotten Olof Trätäljas arbete i Wermland, till sin egen skada, men till fosterlandets gagn, och derföre mera ärad och vördad i sin olycka, än mången på sin lyckas höjd. Wermländningen är varm för sitt land, för dess skönhet, dess egna seder och lynne, dess landtliga, friska lif. Och långt skiljd derifrån, som biskop eller statsråd, — den Wermländska bonden är dock i botten på hans väsen; och kärare, mer rörande än all verldens skönaste musik, är för honom den enkla visan: Wermland, du sköna, du herrliga land! Dystra höjder, djupa leende dalar, strida elfvar, tysta, mäktiga, folkrika bygder, Dalarna — vi nalkas er! Dalarnas namn är stort i Sveriges historia. Friheten tog härifrån alltid sina starkaste försvarare. Engelbrekt och Gustaf Wasa funno här sina män. Den som vill se provinsernas egna folklif och dess lynne, skåde, i socknarne kring Siljan, på helgdagarne, folket i högtidskläder strömmande till sina kyrkor, ur skogar och dalar eller kapproende med tio och elfva par åror på sjön. Han lyssne till de stora byalagens hemliga domstolar, der folkets sedlighet bevakas af folkets egen sedliga kraft. Han besöke, om hvardagarne, folkets boningar och skåde bredvid plogen och lian urmakarens eller slöjdernas verktyg, och Bibeln och Luthers postilla bredvid dessa. Han skåde hur dalkarl och kulla, man och hustru arbeta i samråd, medan den svarta rågmjölsgröten kokar i spiseln och barnet sofver i sitt lamskinn, hängande gungande på ett rep, fästadt i taket. Wärmländningens lättsinne finnes icke här.