Aftonbladet – 25 maj 1849, sida 2

mn bära krigarebälte, att låta trumma framför sig, när de som brudar vandra till kyrkan, allt till lön för den bragd, hvarmed de räddade landet från inbrytande fiender, då männerna voro borta i härnad. Dunkel är traditionen härom, halft verklighet och halft myth, en förklaring likväl, kanske, på den som genomgår alla län-. der och folk, allt sen urminnes tider, om amazonernas bragder, om ett amazonernas folk och land. Ty hvar är amazonernas folk? Hvar är amazonernas land? Det är ingenstädes, och det är — öfverallt. Öfverallt der en ädel folkstam bor i landet. Det finnes ock i Svea land. Amazonen, Sköldmön, Valkyrian bor der, i — den stilla svenskans bröst. Stilla i hemmet, tyst i samqväm, älskande hjertats djupa verld, har hon ej fruktat, fruktar hon ej att i farans stund våga sitt lif, kämpa och dö för hvad hon älskar, för fosterlandet, för friheten, för sanning och rätt. Blenda, Emerentia Pauli, Christina Gyllenstjerna och flera, ha med svärdsudd skrifvit sina namn in i Sverges historia. Sköldmön, som de gamla sagorna tala om, sofver äfven i det mildaste bröst. Väck henne Öarnes lif förtjenade väl ock sin sång, öarne vid den småländska kusten, Oland och Gottland, rika på poesi i natur och fornlemningarHafsfåglar kringsvärma dem, och i månskensklara höstoch vårnätter höras svanornas strida, klangfulla toner ljuda kring kusterna. Öland med sina sällsynta blomster, sina orchideer, sin Adonis vernalis, sina sköna lundar, der näktergalar sjunga, Oland är värdt att vara Stagnelii vagga. Haflvet, som vaggar den, som från alla kanter af ön synes i sin storhet, blef en stående bild i hans sång, djup som hafvet, och ljus och skön som dess lugna spegel, hadad af solen. (Forte: följer.)