— Summarisk uppgift till svenska läkaresällskapets protokoll d. 22 Maj 1849, angående sjukdomstillståndet i hufvudstaden under sednast förflutne vecka: Allmännast förekomma frossor och bröstinflammationer; mindre allmänt katarrhala åkommor, koppor och skarlakansfebrar; spridda fall af anginer och påssjuka. På K. serafimerlasarettet och garnisonssjukhuset frossor och bröstinflammationer. På provisoriska sjukhuset 30 nya fall af koppor. På stora barnhuset friskt, utom lindriga bronchiter. På båda barnsängshusen friskt. — ——————— -..ÅOn!nx KUNGLIGA TEATERN. De två Jonglörerna, komedi-vådeville i 2 akter med sång, fri bearbetning från fransyskan af hr Jolin, är en af de kurantare nyheter i dramatisk väg som kongl. teatern för närvarande har att bjuda allmänheten på. Vi lofvade 1 ett föregående nummer att återkomma till en kort redogörelse för detta stycke, hvilket har anspråk på någon större uppmärksamhet än en vanlig öfversättning, derföre, att originalet blifvit omarbetadt och lokaliseradt af en känd och omtyckt talang. Efter det man länge dels öfversatt dels plagierat de gamla mästarne Lope de Vega, Calderon, Shakespeare, Sheridan, Göthe, Moliere och andre, har man sedermera tagit sig före att bearbeta utländska dramatiska originalarbeten, ställförändra (lokalisera) och ombilda dem, troligen i hopp att derigenom få dem att än bättre slå rot i den nya mark hvari de inflyttats. Icke nog med att en mängd romaner, såsom t. ex. Bulwers Natt och Morgon, Sues Mathilde och Mysteres,, Hugos ,Notre Dame,, m:ll Bremers Grannarnav, o. fl. d., blifvit sålunda omarbetade för scenen och, liksom så många andra af sina föregångare, hvilka själavandrat genom en serie af metamorfoser, ur tragediens verld in i komediens, ur denna åter in i operans, balettens och pantomimens skepelser, ändteligen sjunkit till hvila i teatrarnes arkiver, har man äfven företagit sig att uteller omarbeta teaterpjeser på samma sätt. Så länge som traditionen, historien och allmänna lifvet alltjemt ännu erbjuda outtömliga förråder af idter, händelser och öden, är det fråga om icke begåfvade författare gjorde bättre i att fritt och sjelfständigt använda dessa, än att genom bearbetningarn trampa i andras nötta fotspår, på de tusende småvägar som korsa litteraturens allmänning. Förestående anmärkningar innebära emellertid icke något tadel öfver ifrågavarande lilla opus, hvilket försvarar sin plats bland bättre produkter i sin genre, och kan anses fullt jemförligt med de flesta andra 2-aktskomedier, som blifvit introducerade på vår scen, helst det eger åtskilliga vackra situationer, ett behagligt språk, en god tendens, och den i sig sjelf obetydliga uppränningen blifvit smakfullt ornerad med en och annan dramatisk blomma, flera fintliga ordspel och lyckade roligheter. Intrigen är helt enkel. En hederlig sjökapten dör i fremmande land och testamenterar sin egendom åt sin hemmavarande dotter. En icke hederlig kapitalist vill nu förhålla henne detta arf, men hindras af en trohjertad matros, som under en jonglörs mask kryssar verlden omkring för att träffa sin aflidne kaptens dotter och till henne öfverbringa den faderliga välsignelsen tillika med testamentet, hvilket dock möter åtskilliga svårigheter, i anseende till kabaler af kapitalisten, som tillika är flickans farbror och på grund af detta slägtförhållande vill vigilera sig till arfvet. Matrosen-Jonglören vinner dock slutligen spelet, och med detsamma arftagerskans hand och hjerta. För öfrigt förekomma ock några muntra juvenaler, dans, sång, qvartetter och kupletter, hvilka bidraga att göra stycket, — i synnerhet sednare hälften deraf — underhållande. Man kunde väl vid första representationen märka någon osäkerhet hos de spelande, men detta fel har försvunnit sedan de hunnit bli tillräckligt hemmastadde i sina roller. Biribisv amfibie-roll, midt emellan sjöman och jonglör, är ganska svår. Hr Jolin balanserar sig på ett trefligt sätt igenom densamma, och lyckas här — kanske bäst — i de allvarsamma partierna. Kapitalisten Marllins roll utföres af hr L. Kinmanson, som snart sagdt alltid har att dragas med bofrollerna, hvaruti man naturligtvis har föga ära (såsom menniska) att inlägga. Maries roll utföres af eleven Jacobson, som i sitt spel röjer lif och ledighet nog för en debutant. Bland birollerna må nämnas Richard Livander, (i första akten öfverdådig sälle, i den andra stadgad man), hvilken spelades af hr Sundberg med den takt, smak och på en gång säkra och fina hållning, som vanligen utmärker denne artist; samt slutligen en gensträfvig och tredsk kypare, herr Söderberg, den kostligaste typ man vill se, ehuru skizzerad i möjligaste korta drag. AAA — Den musikaliska soirte, som för ett välgörande ändamål gafs i hr de la Croixs salong