Aftonbladet – 23 maj 1849, sida 2

— I Londonska tidningar för den 11 Maj omtalas Jenny Linds sista uppträdande på scenen derstädes föregående aftonen. På Drottningens teater, säger berättaren i Daily Newsp, har aldrig i våra dagar blifvit sedd en sådan samling, som den, hvilken nu ville hedra den mest intressanta, om ej den största artist af hennes klass, som någonsin besökt Englands kuster. Hvarje tums plats var besatt, ifrån orkestern till taket. Hvarje loge innehöll dubbel personal mot vanligt, och många, som icke kunde inkomma, stodo i gångar och förstugor. Hennes majestät och prins Albert voro närvarande, äfvensom alla de utmärktaste personer, som nu voro i London. Någon stund före operans början vållade trängseln ett på den kongliga teatern ovanligt buller och skrik; men allt detta väsen upphörde då den af alla observatörer observerade visade sig... Hennes emottagande var icke hvad vi väntade. Man hörde knappast de vanliga bifallsropen och hon uppehölls mindre än vanligt från att börja utförandet al rollen. Hennes spel såsom Alice i Robert af Normandie, är så väl bekant, att vi ej behöfva derom säga annat, än att hon aldrig djupare inträngt i karakterens poesi eller bättre underhållit dess höga inspiration; icke heller har hon någonsin, genom tjusningen af den förträffliga rösten och det fulländade spelet, gifvit större effekt åt Meyerbeers vackra musik. Icke destomindre var publiken icke mycket demonstrativ under pjesen, utan tycktes vilja njuta af stundens förgängliga nöje samt afvakta slutets ögonblick. Detta kom och med det en entusiasm, som var alldeles obeskriflig. Ridån gick ned, under höga rop på mademoiselle Linds framträdande, och hon framkom, ledsagad af Gardoni. Hela församlingen uppstod, och ett rop, utbristande från hvarje närvarandes myn, skallade genom teaterhuset, under det att hattar och näsdukar i hundradetal böljade i salen samt scenen betäcktes med skurar af blomsterbuketter, kastade af damer, äfven från aflägsna platser. Hon drog sig undan; men då bifallsropen lika entusiastiskt fortforo, visade hon sig åter, förd af Belletti. Ännu en gång såg man henne framträda, på de fortfarande hyllningsropen, men nu allena. Hon gick med raska steg ända inemot rampen, neg djupt och flera gånger, med, en synbar sinnesrörelse, och drog sig sedan undan för sista gången och för alltid. Denna till