Aftonbladet – 23 maj 1849, sida 2

Hvad således först beträffar sjelfva den i Posttidningen framhållna corpus delicti, eller Jemnlikheten, så är detta ingenting vidare än den karrikatyr på jemnlikhet, som den första och sednaste franska revolutionens kommunister uppställt, och som reaktionärerna ihärdigt och flitigt begagnat till skottafla, i hopp att bakom den skulle stå den af demokratien yrkade jomnlikheten. Beklagligtvis för den goda afsigten har den nyssnämnda jemmnlikheten aldrig varit att träffa på samma håll, derföre att den är någonting helt annat än dess kommunistiska karrikatyr. När kommunisterna orda om jemnlikhet, så mena de jemnlikhet i förmögenhet, lefnadsvilkor och personliga egenskaper: en jemnlikhet, som vid minsta lugna eftertanka måste finnas omöjlig, och som det derföre icke är svårt att förlöjliga och afvisa. Detta är ock hvad som skett i de begge af P. T. anförda artiklarne. Den af demokraterna yrkade jemnlikheten är åter ingenting vidare än jemnlikhet inför !ag och grundlag, d. v. s. i medborgerliga rättigheter; och lika mycket som den förra, karrikatyren, förkastas af en sund slutkonst, lika mycket förordas denna. deraf. Man behöfver ej mer än för begreppet fasthålla den väsendtliga skilnaden emellan begge, och med den i sit nomgå de begge diatriberna i Posttid för att finna att de icke träffa den si eller demokratiska jemnlikheten, utan bi förstnämnda kommunistiska, Samma vanmakt skall man äfven upptäcka hos alla andra reaktionära anfall i dylikt syfte, när man icke förgäter samma väsendtliga åtskilnad. Med denna erinran om artiklarnes föremål, vilja vi för ingen del neka att icke de anfalla äfven den demokratiska jemnlikheten, jemte den kommunistiska. Tvärtom; de söka just förblanda dem, för att kunna fälla dem på samma gång. Detta åter skulle synas oförk larligt hos författare, som sjelfva äro medborgare i demokratiska republiker; men vet man hvad slags medborgare de äro, så blir anledningen till deras antidemokratiska utgjutelser ganska begriplig. Den gamle nordamerikanen Calhoun är obestridligt en utmärkt kongresstalare, och en man dessutom, som varit beklädd med Förenta Staternas högre embetsvärdigheter: dock icke med den högsta, eller presidentsvördigheten. I sistnämnda undantag ligger nyckeln till hela gåtan. Vid alla presidentval, under loppet af ett fjerdedels århundrade, har Calhoun sökt att få residera i Washingtons Capitolium; han har sträfvat och intrigerat för detta mål, mer kanhända än någon annan, och han har flerfaldiga gånger skaffat sig ett så stort parti, att han varit på väg att lyckas. När det kom till resultatet, har han ändå alltid misslyckats. Och orsaken? Ingenting annat än nordamerikanska folkets bekanta skarpsynthet, icke mindre för sina presidentkandidaters moraliska I halt, än för deras intellektuella förmå De nordamerikanska folkmötenas diskussioner öfver statsmännens förtjenster underrätta Oss om att Calhoun allmänligen erkännes fören skicklig diplomat, väl bekant med alla de europeiska hofvens mysterier, dem han genomskådat jå nära håll i egenskap af Unionens sändebud; men de underrätta oss äfven buru han, just under sina diplomatiska bestyr, blifvit så intagen af europeiska aristokratiens åsigter, att han icke passar till förste styresmannen i ett demokratiskt statsförbund. Derföre har han ej heller blifvit utsedd dertill: han har grånat under ett helt lifs fåfänga bemödanden att nå ett för honom oupphinnligt mål; och att han på gamla dagar blifvit missbelåten med det system som förkastat honom, innebär ingenting sällsynt. Det är nu uttrycken af detta missnöje, som Posttidningen trott sig kunna framhålla såsom ett dictum classicum af nordamerikansk statsmannavishet, i frågan om jemnlikheten. Att den franska artikeln är en partiskrift al de grå i Paris, har Posttidningen upplyst sjelf, genom uppgiften om den klubb, hvarifrån den utgått. Derom behöfs således ingentings vidare sägas.