Aftonbladet – 23 maj 1849, sida 2

sig i gång, men att geheimerådet kunde intaga sin plats vid intåget i kyrkan. I detsamma började storklockans väldiga slag i majestätisk ordning följa på hvarandra. Skynda! befallte Dittmar. Men det drog tid att ordna dessa lockar... Nu gick drottningen ur slottet!, inberättade en betjent. Jag är färdig! svarade Dittmar, i det han drog på sig handskarne och lemnade rummet. Men han hade knappt satt foten på trappan, innan dån af hästhofvar tydligen hördes. Dittmar stannade och Bernhard instörtade genom porten... Geheimerådet ville uppgifva ett glädjerop, men det dog på hans läppar vid anblicken af hans son, hvilken, blek som döden, förfärligt mager, med håret och kläderna i oordning, samt förvirring och förtviflan i sina blickar, ilade emot honom, och fattade hans arm ... Herr geheimeråd, ni måste höra mig Hvad vill du?... Släpp mig, jag måste gå... Skynda att kläda dig! Bernhard trädde honom i vägen. Ännu en gång, herr geheimeråd! Ni måste höra mig! Dittmars skarpa blick märkte den bestörtning, som stod målad på betjeningens anlete, och för att förekomma skandal, återvände han med Bernhard till salen. Storklockan gick oupphörligt, och mellan dess väldiga toner brusade orgeln. Hvad vill du? frågade Dittmar om igen. Gläds, herr geheimeråd! er hämnd har ändteligen hunnit sitt mål! Och Carlarnes krona hvilar snart på Ulrikas hufvud, för att öfverflyttas på mördarens... Elisabeth är död; min fosterfar, min egentlige far ligger i dödens käftar, förbannande sin konungs mördare ..-. I detta ögonblick såg man drottningen i full skrud beträda kyrkans porttröskel, der erkebiskopen, omgifven af de öfrige biskoparne, emottog henne med... pVälsignad vare den, som kommer i Herrans namn! Olycklige fader! fortfor Bernhard. Ni har skrifvit, ni har låtit mundteligen kalla mig, på det att här skulle er sons öde gå i fullbordan. Så skall det ock ske! Gud förlåte eder! Han uppryckte en pistol. .Betagen af fasa, ryggade Dittmar ett steg tillbaka. pFrukta icke! O, måtte endast jag ... Han aflossade pistolen mot sin panna. Med sönderskjutet hufvud föll han, och bestänkte i sitt fall sin fars rika drägt med sitt blod... ty Dittmar hade skyndat fram, för att om möjligt, gifva skottet en annan riktning... Min son... Min son! var hvad han hann att säga, linnan han sanslös nedsjönk öfver sonens lik. SLUT.