Aftonbladet – 22 maj 1849, sida 3

misstroende, och om der också inskärpas hos dem aktning för läroverk och lärare, måste dock den allt genomträngande opinionens luft meddela sig äfven åt det för alla intryck öppma barnasinnet. Så födes i barnets hjerta missaktning för läroverk och lärare, emellan hvilka dess förstånd ej är mäktigt fatta skilnaden. Den af öfvertygelse och vana vid det gamla fästade läraren sträfvar, med förbittradt sinne öfver tidens ondska, emot strömmen samt söker att petrificera de gamla formerna och ännu mer befästa svalget emellan det gamla och nya, men äfven ban åstundar, när han ser sina största ansträngningar ej bära någon god frukt, en ny tingens ordning, för att antingen draga sig undan till ett lugn, som han så väl förtjenar, eller för att, om ock med priset af sin öfvertygelse, köpa åtminstone glädjen att se sig omgifven af tillitsfulla lärjungar. För de yngre lärarne, som alla mer eller mindre inse bristfälligheten af det läroverk, hvars tjenare de äro, måste arbetet kännas i mångfaldigt hänseende tungt, då de ej lifvas af öfvertygelsen, att de äro stadda på rätta vägen till undervisningens mål, och då de tryckas af den vanmaktens känsla, som uppstår, då man inser och vill, men ej kan afhjelpa bristerna., Då hr W. sjelf arbetar i en af de gamla skolorna, bör hans förmodligen på egen erfarenhet grundade omdöme väl kunna gälla som vitsord. Slutligen ger han regeringen ett råd: Hvarje öfvergång från ett gammalt till något nytt — säger han — medför sina olägenheter, af hvilka den ej torde vara den minsta, att den gamla principens riddare antingen med förtviflans mod strida för att ställa saken på dess spets eller tjena den med fäldt mod och en dödande liknöjdhet. Klokheten hos makten tillkommer det, att i rättan tid med Alexanders-svärdet afhugga knuten och låta det nya vederfaras sin rätt. Vi hemställa, huruvida icke, om, såsom vi tro, ofvanstående teckning eger sin motsvarighet i verkligbeten, tiden är inne att gifva den offentliga undervisningen bestämda nya former. Då vi sålunda rättvisat det goda i hr W:s uppsats, kunna vi deremot ej återhålla en billig förundran öfver den, lindrigast sagdt, besynnerliga utflygt han på ett ställe i det föregående tager. Hr W. vidrör den i sig sjelf ganska naturliga omständigheten, att en mängd privala skolinrättningar uppkomma, dels då antalet af barn som behöfva undervisning är så stort, att de publika skolorna icke rymma det, dels då allmänheten ej har fullt förtroende för de sednare. Att de privata skolorna inrättas så som hvarje enskild skolman finner bäst och klokast vara, då han anlägger sin undervisningsanstalt, är väl ock berömligt. Om staten, för att vinna enhet äfven i den privata undervisningen, finner sig tillständigt och vill reglera vilkor för den, och således gör inskränkningar som hittills ej egt rum i privaträtten; så må det blifva en fråga för sig, och man kan icke förtänka hr W. att han om angelägenheten af ämnet yttrar sin mening. Men han har icke nöjt sig med uttalande af grundsatser i denna väg, hvilka kunde göras till mål för en gagnande diskussion; utan fallit öfver en redan existerande och enligt den privaträtt, som gifves, grundad enskild skola, stiftad af hrr Borg och Persson, hvilken förmodligen måste, genom det förtroende den tillvunnit sig, hafva stuckit andre skolmän i ögonen. För den opartiske är det nemligen svårt att se annat än personlig hätskhet i ett så beskaffadt anfall, deri man, utgående från anmälan eller programmet om en enskild skolas anläggande, tar sig anledning att tala om taskspelare-affischer och financiella transaktioner, m. m. s. Man måste förundra sig öfver lumpenheten af en attack, som på grund deraf, att hrr B. och P. i skolprogrammet yttrat det allt lif är underkastadt vexling och förändring) (ett uttryck, som man kan få läsa i den mest ortodoxa predikosamling), tar sig före att framställa dem i dagern af föga mindre än kättare, sensualister och vänner af Hobbes politiska djur o d. Nya skolan, (hrr B:s och P:s) meddelar undervisning i naturvetenskaperna, och dessa lära, enligt programmet, till en del utgöra substratet för åtskillig annan undervisning derstädes. Skulle icke detta vara ganska godt och klokt? Eller åtminstone ej värdt tadel? För öfrigt, då både i gamla och nya skolor någon portion häraf alltid plägar delgifvas lärjungarne; kan man icke lätt fatta hr W:s förargelse öfver dessa stackars naturvetenskaper i Nya skolan, liksom hans undran öfver den omständigheten, att hrr B. P. på ett annat ställe ordat bom den för skolan fordrade friheten från förtryck af kyrka och stat,. Hr W. visar sig eljest i uppsatsen som en vän af den nyare tidens sträfvanden i skolväg; huru hänger då hans intolerans tillsammans härmed? Vi skulle icke hafva fästat oss vid allt detta, om saken stadnat vid att utgöra en enskild tvist mellan några yrkesmän, som, oaktadt all lärdom, ej synas hafva rätt beaktat det virgilianska tantene animis celestibus ire?, Men då genom Pedagogiska tidskriften och andra pressens organer offentligheten blifvit anlitad och så till sägandes uppmanad att bevittna detta märkliga drag af superstitiös ofördragsamhet, så har det synts oss förtjena att åtminstone i förbigående nämnas. Hr F., som härefter följer med en kort uppsats, föreslår ett sätt för uppfostrare all wtbyta erfarenhetv. Hr F. vill inrättandet af lärareseminarier, der unge uppfostrare, skulle vara närvarande för att bevista xutmärkte uppfostrares, lärotimmar. Detta skulle utan tvifvel blifva en praktisk undervisning af stor nytta för börjande pedagoger. Hr F. anför ur Raumers Geschichte der Pedagogik beskrifning på en examen, som hölls 1578 i den utmärkte rektor Sturms skola i Strassburg; hvilken examen var till frågor och svar protokollsmessigt noga aftecknad,. En trognare, lif-). ligare bild af denna skolas undervisning kunde omöjligen gifvas än den, som var lemnad i! dessa frågor och svar. Hr F. önskar se något dylikt institueradt hos oss. Han vill, att erfarne lärare i tidskriften meddela antingen historiskt troget kopierade lektioner, hållna inom en viss krets af lärjungar, eller ock fingerade, sådana man tänkt sig dem, naturligtvis under vissa gilna förbållanden, böra varan., Eörclacet fål rätt Väl att hahiartac )