Aftonbladet – 19 maj 1849, sida 2

ENSE EA tre tRRRRR RER Generalen trodde sig se ett dystert moln lägradt på hans panna, en smärtsam dragning kring hans mun, en viss förvirring och osäkerhet i hans blickar. Faltad nästan af dödsångest steg den gamle upp och lemnade rummet. Elisabeth hade ej märkt sin fars bortgång, och Bernhard märkte den först sedan de blifvit ensamma. Då slog han sin arm om hennes lif... Min älskade Elisabeth! nu snart min makalv Han tryckte henne med häftighet till sitt bröst, och hans läppar brunno på hennes. I detta ogonblick hade generalen öppnat dörrn och stod på tröskeln. Han betraktade denna stumma omfamning med halfbrustna blickar, såg derefter i brefvet, under det han långsamt böjde sitt hufvud upp och ner. Bernhard ! ropade han slutligen med half, men djup röst. Denna kallelse, icke bitter, utan sorglig, förekom Bernhard såsom en straffande engels. Han sprang opp, liksom ertappad under brottet. Då först... vid denna plötsliga förskräckelse ... ge nombäfvade aningen om hans deltagande i det rysliga dådet Elisabeths hjerta ... och hon stod darrande och förskräckt. Generalen framträdde och höll det öppnade brefvet fö Bernhards ögon... och frågade med till hälften oartikulerade ljud: År du saker till denna anklagelse, eller innebär der en lögn ? Knappast hade Bernhard kastat en blick i brefvet, in nan han, betagen af fasa, tumlade tillbaka och med et våldsamt skri utstötte: Jag är förlorad! Örnstedt studsade tillbaka. Elisabeth stod ett ögon blick stel och orörlig, störtade derefter fram till skare ... fattade hans arm...