Aftonbladet – 16 maj 1849, sida 2

ket sjelf, utan detta retmedel, icke skulle hafva våldfört sig på oss. Med glömska af allt det framfarna hafva vi således ansett svenskarne nu böra räcka sina bröder handen; och då vi . dag yttrat ofvanstående påminnelse, skedde det endast för deras räkning, som synas obetänksamt vilja uppbesvärja historien, till bistånd i en sak, der hon måste verka just motsatsen af det önskade. Hvad säger slutligen den af Bore citerade Östgötha Correspondenten? TLåtom oss höra! Sedan Östgöthen yttrat, att de Nordiska makterna ej böra tillåta att Danmark går under, anser han emedlertid, att Sverige och Norge, ,såsom: de svagaste, mindre borde eller kunde pafgörande ingripa i händelsernas gång med det blanka vapnet, än med ordets och öfverntalelsens i våra dagar ganska betydelsefulla pkraft, på det sätt nemligen, att dessa länders (Sveriges och Norges) regeringar sökte sammanhålla de tvenne stora grannstaterna, Ryssland och England, till förmån för det anfallna ,Danmark, och att i den mån, det, på öfver,läggningarnes och humanitetens väg, lyckades, ni den mån hade också Sveriges och Norges regering löst sitt egentligaste problem i den pslora tvistefrågan., Vi tillåta oss oförgripligen fråga, om någonting kan sägas i närmare öfverensstämmelse med den politik i danska frågan, som Aftonbladet alltid förordat? Huru hänger det då ihop med de sig sjelfve så kallande Skandinavers sunda omdöme, som — Gud vet bäst af hvilka vackra motiver — ej känna sina själar fröjdade med mindre de efter all deras förmåga få utbasuna Aftonbladet för antiskandinaviskt, och ,antinationellt, under det att de såsom sina bästa och närmaste politiska vänners ord citera hvad som komplett sammanfaller med Aftonbladets egna? Bore har hittills i flere ämnen visat sig vara en temligen klok karl; månne han ledsnat härvid, och tänker slå an en bana i mera likhet med den af Kellgren firade store celiebritetens? Eller ämnar han i tid draga de så kallade öronen åt sig, hvarom han på ett ställe talar? Att det verkligen måste stå litet hett till hos vår goda Bore, kan man sluta af det Bref från Bohus län, som längre ned i samma artikel anföres, der en skildring göres af hela vestra Sveriges, stämning för Danmark, och hvari slutet låter som följer: i Götheborg är det ännu eldfängdare; sympatien från grannfolket är der i år ännu varmare än i fjol, och som bekant är, var den der redan då upp emot kokpunkten. Man således mer än kokar i den ort, hvarifrån Bore har denna sin korrespondens. edermera finner man i Bore en ,insänd uppsats med öfverskrift Syeriges politik i den danska frågan. Anden i denna artikel är utan tvifvel på det hela välmenande; men det faller sig något svårt att begripa till hvad resultat förf. egentligen vill komma, om icke det, alt svenska regeringen först skall skaffa sig tillräckligt penningar för ett helt krig genom subsidier från något annat rike, och sedan gå löst på Slesvig med hela svenska armåen. Följderna nämnas icke. När man med ultraskandinavernes alla utgjutelser i Bore jemför vissa framställningar i andra blad, t. ex. Örebro Tidning N:o 58, och en artikel i tidningen Upsala, med öfverskrift: Ar icke Danmarks sak vår?,; så upptäcker man, jemte en mängd obetänksamma utfall mot den del af pressen (i synnerhet Aftonbladet), som i danska frågan fört ett sansadt språk, tillika åtskilliga vinkar, häntydande hvart författarne mena att sakerna i norden skola bära om Danmark icke får hjelp. Vi hotas med den förskräckliga händelsen, att det olyckliga Danmark, lemnadt utan räddning, torde falla på det fasliga orådet att ansluta sig till Tyskland, derest sakerna der så ordna sig att det blir en gifven makt! An — tänk, om Sverige och Norge också inginge i offoch defensiv förbund dermed? Örebro tidning. har följande resonnemang, som väl förtjenar läsas: En annan sak vore, om, i en aflägsen framtid och om tyska trasslet någonsin redes, de tre skandinaviska rikena — folken i landen från Nordkyn till Eidern — gemensamt inginge ett offoch defensift förbund med Tyskland: närmast slutande sig till hvarandra, skulle de då utgöra en så stark makt, aut de af Tyskland ej kunde hafva något att befara, men deremot kunde vinsten af ett förbund mellan Skandinavien och Tyskland då blifva stor å ömse sidor. Vi låta denna lilla utflygt gälla för hvad den kan. Ett kraftfullt förbund mellan Skandinaverna i massa och Germanerne likaså skulle utan tvifvel både vara förnuftigt ur civilisationens synpunkt, och utgöra det bästa värn mot Panslavismen. Men ultraskandinaverna vilja nödvändigt se Nordens folk och Germanerne i håret på hvarann. För hvad? För Ryss!ands intresse, månne? — Nej! vid Gud, nej! ropa ultraskandinaverne sikert. Nåväl! vi vilja tro, att de icke medvetet vilja arbeta för Ryssland, ehuru de göra det omedvetet. Men nekas får dock ej, att ultraskandinaverne skulle vida bättre använda sin tid och sina krafter, om de, i stället för att fylla talrika spalter med uppsatser, som, åtminstone för svenska läsare, alldeles icke behöfvas (såsom: utvecklingarne om Slesvigs ställning till Danmark under de förflutna seklerna, om Slesvigs egenskap alt i sig sjelf vara ett Danskt land m. m., som är fullt sant, men af ingen, och allraminst Aftonbladet, har dragits i tvifvel), behagade säga, och säga tydligt, hvad