Aftonbladet – 16 maj 1849, sida 2

tända blott för att håna hans smärta, for han med handen öfver ögonen. När Elisabeth, som med oroliga blickar följt sin fars rörelser, varseblef ekläreringen derinne, spratt hon till. Hon hade uttryckligen befallt, att detta rum skulle lemnas mörkt; men åldtfrun var af annan tanka. Visst erkände hon nådig fröken för en riktig Guds en: gel, men, Herre Gud... hon är så ung! hur skall hor kunna ha förstånd om sådant? Vore hennes tant friherrinnan här, skulle man nog få se att hon lät tända ljus: i salig hennes nåds sängkammare..-. Och dermed tändt hon på. Generalen gick in. Allt stod der på samma ställe som när han lemnade slottet. Elisabeth steg upp och skyndade efter sin far, hvilker redan satt i soffan. Kom hit, mitt barn! bad han med ovanligt vek röst psätt dig här bredvid mig. Din mor dog ju i detta rum? EE UN Tala med mig om henne, Elisabeth! om henne, hvar: sista suck icke din far fick upphemta, och icke tillslut: hennes ögon ... O. min älskade far! Min mors sista suck var för e sällhet. Tala ... milt barn... tala om hennel! Denna befallning var kär för Elisabeths hjerta. Hoi talade gerna om sin mor, hon tyckte sig derigenom närm sig till henne. Med lifliga färger skildrade hon deras lef nad på det ensliga slottet, sin barndom, sin mors ömhet hennes dygder, den fromma försakelse, hYarmed modrer öfverlemnat sitt älskade barn i den allseende Fadrens vård till dess den jordiske fadren skulle återkomma ... Och sina sista böner, så slutade Elisabeth, uppsänd han för sin niake och dotter! Generalen satt några ögonblick tyst, med hopknäppt händer. Elisabeth!, sade han efter en stund, dessa sista hän delser hafva djupt nedtryckt mitt sinne... jag är ej de jag fordom var... jag är numera endast en bräcklig gubbe Gud gifve Bernhard vore här!... Kom, mitt barn, jag vi göra en vandring genom mitt hus!