Aftonbladet – 12 maj 1849, sida 3

Se BG er BLANDADE SPpnR OM TORFTAB. En liten lärdom af branden i Hedemora. För något öfver fyra år sedan, den 49 Aug. 1844, utfärdades en kongl. förordning innehållande ändringar och tillägg till 4828 års reglemente för städernas allmänna brandstodsbolag. Eit af de gjorda tillläggen innehåller, att intet hus må till försäkring i bolaget antagas, som är täckt med hbalin, eller ined underlag af näfver och yttre betäckning af sådana ämnen, som torf, takved och klappersten, eller belagt med spån eller stickor De festa af de anförda slagen tektäckningar äro ock otvifvelaktigt af i eldfarlig beskaffenhet, att man knappt kan förklara, huru de så länge kunnat ens tillåtas i en stad, ännu mindre hurn de kunnat, i jemnbredd med låt-, tegeleller skiffertä kta byggnader, till förkring antagas. Men att åtminstone torftaken icke rijenat att komma i samma fördömelse, är hvad vid åtskilliga olyckstillfällen och nu sednast i Hedemora visat sig för hvarje eftertänksam betraktare. Fvärtom torde ibland alla till taktäckning begagnade ämnen knappt något finnas, som så lätt kan göras nästan oåtkomligt för den våldsammaste eld. Man hade vid Hedemorabranden de mest förvånande prof: så qvarstå ännu i enkefru Bethulanders ird, midtemot kopparslagaren Brunströms nedbrända verkstad, ett uthus, som redan var af lägorna ifattadt, men räddades... förnämligast genom sit med vatten genomdränkta torfiak. På samma sätt bevarades enkefru Hägermarks gärd, och genom den de bakom liggande; på samma sätt hämmades elden vid br Sporrongs uthus, churu endast genom en trång gata skiljda från ett br Hulting tillhörigt brinnande tvåvåningsmagasin. Och, hvad som utgör det mest. stående bevis på dessa taks förträfflighet i en sådan fasans stund, blott genom flitigt pågjutande af vatten på sitt torftak lyckades det timmermannen Larsson att frälsa sin boning, ensam midt i det eldhaf, som på tre sidor om honom uppslukade allt. Jemför man nu med dessa fakta den erfarenhet, man städse vid eldsvådor får röna af de i förordningen godkända papperstaken, hvilkas lösslitna stycken utbreda förödelsen åt alla håll dit vinden kastar dem, sålunda görande all beräkning, allt slä ckningsarbete fruktlösa; så stadnar man i besynnerliga funderingar öfver brandstodsbolagets grundsatser. Måhända användes i rikets södra delar tils taktäckning torf af mer eldfångd beskaffenhet än i vära traktor, eller — MOTSNNS TN AX ORON ROROROIIRX XXX XX ITÖ O—,K—K——rE IMRAN IE —L a