Aftonbladet – 10 maj 1849, sida 2

hade en långd af 9 alnar och lefde sannolikt i floder och moras, der det simmade och dykte, med sina betar uppryckte saftiga växter samt, liksom Hvalrossen, högg dem fast i stranden när det hvilade. Sådan däggdjursfaunan under denna period varit förblef den ock: nära dess sednare del. Skaror af Antiloper, Hjortar och vilda hästar ströfvade i markerna, jagade af tigrar, hvilkas rof delades af Hyenor; på hedarne gingo kameler, i skogens snår björnar, i floderna Flodhästar och Tapirer och Mastodonter och Noshörningar trampade breda stigar i sumpiga trakter. Men de drag af Amerikas natur, som förut röjde sig i Europas Fauna, försvunno, medan mycket bibehölls af det .som ännu tillhör det varmare Asien. Äfven Amerika antog i den tertiära periodens sednare tid sin egendomliga karakter. För detta land mest utmärkande är Sengångarnes slägte; också voro de väldigaste af dess tertiära däggdjur dessas närslägtingar. Sengångaren tillhör de tandlösas ordning; de styfva håren, fjällen eller benplåtarne, som betäcka huden, de stora kraftiga klorna, det plumpa, ohjelpliga i hela deras yttre och de långsamma rörelserna gifva dessa djur ett högst egendomligt yttre. Trenne slägten häraf bebo Amerika: Sengångaren, Bältan och Myrätaren. Den förre är nu af en alns längd, rörer sig med största svårighet på jemna marken, men klättrar behändigt i träden och på de otaliga slingerväxterna. Men i den tertiära tiden lefde väldiga resar af detta slag i Megatherium. Detta underbara djur, hvaraf ett fullständigt skelett finnes i Madrid, har en längd af 9, alnar, öfver länden en bredd af 3, men blott 4 alnars höjd. Extremiteternas ben äro af en enorm storlek, de af de bakre nära tre gånger större än hos Elefanten. MHälbenet står ut nära 135 tum och tårna ungefär dubbelt så långt framåt, beväpnade med ofantliga klor, svansen var utomordentligt stark; nyckelben finnas; hufvudet är i proportion litet och öfver hufvudet aftaga framåt alla partier i storlek och massa. Tändernas byggnad visar att djuret lefde af löf och qvistar. — Prof. förevisade åtskilliga delar af detta djurs enorma ben. Denna samling har blifvit förärad af kongl. svensk-norska konsuln i Buenos-Ayres hr grefve E. Frölich, som, med ädelt nit för vetenskapens gagn, satt oss i tillfälle hoppas att framdeles kunna erhålla ett fullständigt skelett. Af något mindre storlek var Arylodon, hvaraf ett skelett finnes i London. Dess bild var kortare än flodhästens och likväl äro dess extremiteter massivare än Elefantens. Ingen af dessa två utdöda djur klättrade såsom Sengångaren eller gräfde hålor i jorden såsom Bältan. Intet träd skulle hafva kunnat lära dem, ej heller ägde de långa snablar såsom Elefanten. Det är fullt sannolikt att dessa så ytterst kraftfulla djur undergräft trädets rötter och sedan med stöd af de ofantliga bakfötterna grepo tag om stammen och med väldiga rörelser af de friare främre delarne lade dem omkull, samt derpå med en lång och stark tunga, liksom Giraffen, plockade bladen och qvistarne af trädets nu tillgängliga kronor. Äfven Bältan bade ock en slägting bland de utdöda tandlösa djuren. Glyptedon ägde hela sin kropp betäckt af ett ofanligt pansar, hvars mångsidiga stycken passade intill hvarandra. Men ej blott S. Amerika, äfven Nya Holland hade under tertiär-perioden sin nuvarande karakter; ty alla de fossila ben, man der funnit, tillhöra Marsupialier. Så ock med Nya Zeeland; detta land har nu blott ett enda däggdjur, ett af flädermössens ordning, men det utmärkes af besynnerliga, till en del kolossala, strutsartade foglar — och ben af sådana t. ex. af Dinornis, som nådde nära 3 alnars höjd, äro de enda reliker af högre, luftandande djur man ännu upptäckt i dess tertiära lager. Endast Europa och Norra Asiens Fauna var, ehuru af gamla verldens typ, likväl en annan än den nuvarande. Elefantens, Noshörningens och Mastodontens försvinnande tyckes stå i sammanhang med en geölogisk händelse, som inträffade mot den tertiära periodens slut, och hvarom de i dessa lager förstenade Mollusker lemna upplysning. I lagren vid Paris och London, der Paleotherium och Anoplotherium ligga, der förstenade frukter tala om Kryddöarnes vegetation, der äro också de ytterst talrika snäckorna af sådane former, som nu lefva i de varmare trakternes haf, men hvaraf de aldraflesta äro utdöda. — I de lager, som äro samtidiga med Mastodontens uppträdande, finna vi. jemte mången tropisk form, ej så få arter, som ännu lefva i Medelhafvet, — och i något yngre lager framträder en Mollusk-Fauna, som nu skulle kunna lefva vid Portugals kuster och hvaraf ännu !, bebor hafvet vid Englands kuster, några till och med Nordsjön och nu Sveriges vestra kust. Klimatet i Europa har således småningom antagit en mildare värme, och det är bekant, att brunkolen, som i den nya tertiära perioden bilda flötser, visa aftryck af blad af Poppel, Pil, Al, Bok samt nötter af Hassel och Valnöt, men tidigare af Lönnar och Tulpanträd, hänvisande på en gemensamhet med den ur Nordamerikanska vegetationen och ännu tidigare, till och med af Bomullsplantan. Men nu inträder ett ovanligt förhållande — hittills hafva vi sett vår verldsdel förut varmare, mer tropisk än nu — nu blir den, straxt före historisk tid, vida kallare. Af äldre tertiära lager, innehållande snäckor, har Sverige inga, så ymniga och mäktiga de äro i det öfriga Europa; men af de yngsta; de sista från denna period hafva vi några. Från vår vestra kust långt inåt landet är bottnen i dalarne betäckt med s. k. skalsand, massor af sand och lera med deri inbäddade talrika snäckskal. Dessa aflagringar sträcka sig åtminstone helt nära till Wenern uppåt Wermland och äro mest bekanta vid Uddevalla, der de bilda de s. k. Kapellbackarna. Dessa hafya tvifyclsutan fordom utgjort en hafsbotten, generationer af dessa skaldjur hafva dödt och bäddats in der de nu ligga i igenkännliga lager öfver hvarandra. , Dessutom är det bekant, att ett i Upsala förvaradt skelett af en hval 4749fanns i jorden vid Vånga by ett par mil SSV. från Skara, 160 fot öfver hafvets nuvarande niveau. Hela den fauna, som rerresenteras af dessa talrika snäckor, består af sådane arter och former, som nu tillhöra Ishafvet, Grönland, Spetsbergens haf; den var helt och hållen högnordisk. Min detsamma har man funnit i England, i Siberien ända mot Ural, i Norra Amerika — och det kan ej nekas att ett ishaf i den sednaste geologiska perioden betäckte hela norra delen af gamla och nya verlden, Detta bestyrkes ock af torfmossarnas förhållande i Danmark och södra Sverge. Deras djupaste lager