Aftonbladet – 10 maj 1849, sida 2

PROFESSOR S. LOVENS ÅTTONDE OCH SISTA FÖRELÄSNING. (Slut från föreg. nr.) I den nu lefvande naturen äro de tjockhudade resarne bland landets djur: Elefanten i Afrika och Indien, med de två till betar utbildade framtänderna och den ofantliga, rörliga och känsliga snabeln, — Flodhästen i Afrikas floder, med den tjocka plumpa kroppen, det enorma hufvudet och den breda mulen, — Rhinoceros i Afrika och Indien, med hornen på nosen, — Tapiren i Amerika och Indien, med det långa trynet, — de svinartade djuren i hela gamla verlden och Amerika, och slutligen den lilla Hyrax bland Afrikas klippor, af harens storlek, men till byggnad en Rhinoceros i miniatur. Blott småningom framträda alla dessa former i den tertiära perioden. Paieotherium, lik en Tapir med det långa trynet, men med några karakterer af Rhinoceros, samt af dennes storlek, — Anoplotherium, mindre klumpig, ägande endast två tår samt tandbyggnaden dels såsom en Rhinoceros, dels som de idislande djuren, men der tänderna stå i en enda oafbruten, nästan jemn rad, såsom endast hos menniskan; dess nos var bred och tjock, dess svans lång och kraftig samt af stor nytta vid djurets rörelser i vattnet, — Xiphodon, med de sköna, smärta formerna, ilande omkring och betande vid flodernas grönskande stränder, — Cheropotamus, ett svinartadt djur, likt Pecari i Amerika, och flera andra, dem Cuviers snille drog fram ur jordens sköte och granskade så noga, så skarpsinnigt, att vid flera af dem intet tvifvel återstår om deras yttre former, ehuru hittills blott skeletter äro funna. Det var i Oceanien en natur återfanns, liknande den med stenkolsperioden förgångna; det var äfvenledes i Australien de bildningar syntes, hvilka motsvara Juraperiodens marsupialielika djur samt Cestracion och Trigonia, — men hvarken Oceanien, med dess brist på däggdjur, eller Australien, med dess helt och hållet egendomliga former af denna djurklass, gifva någon motbild till den DäggdjursFauna, som uppträdt i Tertiär-formationens äldsta lager. Den är till en del det tropiska Asiens och Afrikas, till en annan Syd-Amerikas. Prof. hade redan vid genomgåendet af de zoologiska verldsdelarne uppvisat den fullkomliga olikhet, som förefinnes meilan den gamla och den nya södra verldens Faunor; men den kontinent, der de första Tertiära periodens däggdjur lefde, förenade dem båda. PaIeotherium har sina närmaste slägtingar, Tapirerna, icke blott i Indien, utan äfven i Amerika; Anoplotherium har — ehuru af de tjockhudaåde, till gamla verlden hörande, djurens ordning — likväl karakterer, som påminna om Laman, ett idislande djur på Amerikas Ander; Cheropolamus står närmast Pecari i Brasiliens skogar, och den Didelphis (ett Marsupial-djur), som lefde med dessa der nu Frankrike ligger, var ej af Australiens former, utan af Amerikas. De två verldsdelarne: Södri Amerikas och gamla verldens, voro ännu icke till; deras nu skiljda djurverldar voro, som det tyckes, då samlade på en gemensam kontinent. Bland dessa saknades dock såväl de idislande djuren: Hjortar, Antiloper och Oxar, som dessas fiender, de större rofdjuren af Lejonets och Tigerns slägten.! Sådan förblef den curopeiskt-atlantiska kontinentens landtdjurs-fauna under långa tider, som tillika mot slutet utmärktes af betydliga förändringar i jordytans former. Corsikas och Sardiniens bergssystemer, bergssträckor vid Rhen och i södra Frankrike lyftades upp, den stora vulkaniska härden i Auvergne och vid Rhen blef verksam, medan plutoniska massor på mänga ställen genomträngde jordskorpan. — Det är de lager, hvilka ligga i ostörd horisontal riktning på de genom denna lyftning lutande ytorna, som representera den medlersta tertiärperioden. Annu fortlefde samma former, som i äldre tertiära landtdjurs-faunan, men i nya arter, och till dem kommo ytterligare andra. De idislande djuren uppträdde talrika i Hjortarnes, Elgarnes resliga former, och med dem deras medfödda fiender: arter af kattslägtet, af hvilka mänga voro större, starkare och mer rofgiriga än nutidens Tigrar och Lejon. De elefantlika Mastodonterna, arter af Rhinoceros och det underbara Dinotherium, lefde under denna period. Mastodonterna voro ett slags elefanter, och det är endast i kindtändernas byggnad de skiljas derifrån. Äfven de ägde i öfre käken dessa 2:ne ofantliga betar, men derjemte hade flera af dem i ungdomen två betar i underkäken, hvilka urder djurets tillväxt föllo af, och hålorna, hvari dessa suttit, sammanväxte. Äfven Dinotherium hade betar i underkäken, men af ofantliga dimensioner och rätt nedstående såsom hos Hvalrossen, som dock har sina i öfverkäken. De kunde ej annat än hafva tillhört ett vattendjur hvilket ock blir sannolikare genom det 2!V, alns långa hufvudets tyngd, samt formen af dess nacke, allt antydande frändskap till vissa Hval-djur, medan tandbyggnaden närmar sig Tapirens. Dinotherium NANNE Ann NEN 0 SU MR nee stekta nro