ankomst. Man forskade bekymmerfullt i hans ögon efter hvad, som möjligen inträffat, och undersökte med brådskande ifver om lacket på brefven var rödt eller svart... Sjelfva prinsessan delade denna oro. Hon ville visst icke doppa sina händer i sin store broders blod, men var beredd att njuta frukten af brottet om en annan utförde det... Men... alla kurirer sågo fryntliga och glada ut, och lacket lyste så brinnande rödt, som det blod, hvilket de sammansvurne gingo att utgjuta, och som en gång skulle bränna glödande på deras förstockade samveten. I denna cverksamhet, i denna pinsamma väntan, hvarunder man spelade udda och jemnt om sina egna hufvuden, förflöto sommaren och hösten... November hade redan inträdt, men... det var sak samma. Nå vällv mumlade Dittmar, så må då sista minan springa! Man planterar ju kanoner bakom troppar, på hvilka man ej kan lita... och då måste de i elden! Få dagar derefter reste han bort, som det sades, till Skåne. TREFTTIOÅTTONDE KAPITLET. Kungens utfart till Lund och bortovaro från armeen försatte den beklagansvärde Bernhard i samma ställning, som man kan föreställa sig en person vara, hvilken fallit på det ohyggliga orådet att förskrifva sig till den lede fienden, och af denne erhållit ännu en liten tids uppskof med liqviden. . Vid de sammankomster, der de missnöjde gåfvo sina hjertan luft, afundades dem Bernhard deras: lugn, under det hans inre, stumt och slutet, redan sönderslets af afgrundens pina. Så sorgfälligt han än för sina ögon framhöll Carls fel, måste han dock tillstå att denne kung lyste, och i historien skulle komma att lysa såsom en stjerna af första storleken, när fråga väcks om de dygder, hvilka kallas mannamod, själsstyrka, rättvisa i ord och hbandling, oskrymtad Gudsfruktan. En eller annan har kanhända hans tapperhet, en eller annan hans redlighet och tro, men hos alla finnes någon älsklingssynd, som fördunklar dygderna; endast han ägde ingen sådan. Derföre har häfdernas höge genius, då han temligen frikostigt utstrött biordet den store,