Aftonbladet – 7 maj 1849, sida 2

bem—— ENTRE DE SAMMANSVURNE, ELLER MORD oca KRÖNING. ) ROMAN AF CARL VON ZEIPEL. Icke lång stund härefter stannade en släde utanför hu set, der Bernhard bodde. En man steg ur och inträdde hans rum. Det var Dittmar. Han fann sin son dödsblek, sittand vid bordet. Å Bernhard! ljöd Dittmars klangfulla stämma genon rummet, Vid denna välkända röst spratt Bernhard till. Ia sleg upp och skyndade emot sin far. Ni här? min... Tyst! vinkade Dittmar. Har du glömt att vårt för pålNande ännu måste vara en hemlighet? Jag kommer fö att säga dig farväl och påminna dig om, att ej glömm din ed!h Frukta icke! Den står med eldskrift ristad i mit hjerta ! Dittmar skakade hufvudet. Bernhard! Jag hoppades i dig finna en man, annar hade jag aldrig gifvit dig milt förtroende... en man, son skulle kunna, om brottas med, åtminstone bära sitt öde och ej duka under för de:s slag. Ar du då en sådan för dömarnes slaf, att du tåligt vill böja din nacke under fo ten af en tyrann, blott för att han bär namnet konung Erinra dig hans brott, och de skola uppmana din själ ti hämnd! Du bäfvar för en sammangaddning... Fraki helire att denne Carl, i fall han förmår att åter fästa lyc kan vid sin sida, med stegel och hjul. och Görtz till si följe, lik en ny Christian, gör en ny Eriksgata kring si rike. Han är ej okunnig om att missnöjda finnas. Oc jag frågar dig på samvete: Om än du icke hade enskilc oförrätter att hämnas, skulle du vilja se Sveri: e dränkt blod och tårar för en vanvettings. skull, som kallsinni; stannar i Turkiet och låter sitt land styckas och förstå ras, Säg, vill du det? ) Se ÅA. B. M 1-—6, 8—13, 15—17; 20—24, 97—909, 514—3 57—40, 42, 44—46, 48—350, 52, 55, 56, 58, 59, 62,-64, 67 70, 73, 75, 76, 79—081, 83, 85, 89,92, 93, 95, 083, 104; 102 oc 104.