Aftonbladet – 7 maj 1849, sida 2

största utbildning, äro Ammoniterna; ej mindre än 70 arteräro af dessa funna i England, från de minsta till de största. Men utom dessa visa sig och Cephalopoder med 8 armar, besatta med hakar och sugvårtor; sådan var nemligen, såsom förut blifvit af prof. tydliggjordt, Belemniten. Äfven fiskarne — som här så talrikt uppträda, att de utgöra ett antal af nära 400 arter, deraf 480 äro egendomliga för denna period — äfven dessa hafva erhållit en förändrad skapnad. Det har nemligen förut blifvit visadt, huru de i föregående formationer närvarande fiskar alla otmärktes af sin sneda stjertfena; de nu förekommande äga denna fena symmetriskt anordnad, såsom hos de nu Iefyande, men bibehålla ännu antingen plåt eller emaljfjäll; kameller rundfjäll hafva ej ännu varit synliga. — Men utmärktast af alla de organismer, hvilka till oss lemnat vittnesbörd om Juraperiodens naturbeskaffenhet, äro Amphibiernasg klass. Tvenne slägten af jätte-ödlor bebodde under denna tid Europas haf. Ichthyosaurus var i allt väsendtligt en Amphib, några arter af omkring tjugo alnars längd, samt anträffas numera i Englands och ej sällan i södra Tysklands lager. Den hade delphinens nos, krokodilens tänder, ödlans hufvudoch bröstben, skälarnes simfötter och fiskarnes ryggkotor. Dess hud var utan fjäll, dess ögon så stora, att de höllo 48 tum i diameter och ägde i hvitögat en ring af rörliga benstycken, medelst hvilken inrättning djuret kunde förändra sin synkraft och godtyckligt lämpa densamma efter närmare eller fjermare föremål. Liksom sköldpaddan hade det 4 fötter, som: bestodo af talrika ben och liknade en sammanhängande fena. , Stjerten var ödlans, men med en uppstående fena, såsom hos fiskarne. Dess långa och spensliga, men starka och med tänder beväpnade käkar antyda, att djuret måtte hafva varit särdeles glupskt; också har man i England funnit dess mage fylld af massor af andra djurs ben och fjäll o. m. d. Från England känner man redan 10—142 arter, hvilka tyckas hafva förekommit i stor rikedom på individer. Äfven från Skåne hafva spår genom prof. Nilsson blifvit påträffade af detta djur. Detsamma motsatt var Plesiosaurus, af hvilket slägte man numera har sig bekant 20 arter. Om det förra ägde stort hufvud och liten hals, så äger detta tvertom; hufvudet är nemligen mycket litet, liknar ödlornas och har näsborrarne sittande ofvanpå, talrika, kägelformiga och skarpa samt i särskilda alveola liggande tänder; halsen är utomordentligt lång, såsom bestående af 30 till 40 kotor, då man känner att giraffens endast har 7 och svanens 233; framfölternas fingrar äro 5, sammansatte af många leder, äfven de, genom sin fenlika beskaffenhet, tjenliga att begagnas såsom åror. Sjelf glupsk synes den ofta varit föremål för den mäktigare Ichtyosaurens rofgirighet. — Afven andra slägten hafva påträffats, mer eller mindre närmande sig dessa, som mest ådragit sig uppmärksamhet, dels för det afvikande i yttre och inre bildning, dels för de medel de lemna forskaren att förklara det organiskas lagenliga utveckling. Prof. riktade uppmärksamheten på det märkeliga deruti, att dessa jemte flera andra uppenbarligen varit lefvande i haf, medan man nu för tiden känner blott en enda ödleart, hvilken har en lika beskaffad vistelseort, i Gallopagos-öarnes närhet (jfr. för öfrigt hvad prof. omnämnde i afseende på korallrefven och vulkanernas beskaffenhet); och i sammanhang härmed omnämnde prof. den förmodan att man möjligen ännu af dessa förgångna vidunder kunde finna en ättling i den länge omtalade stora sjöormen, en förmodan som kan vara så mycket lofligare att hysa, sedan man helt nyligen läst i tidningarnce, att vid vestra kusten af Afrika detta gåtlika odjur blifvit synligt så nära intill de seglande, att berättaren derom försäkrar att om det varit en af mina bekanta, hade jag känt igen hans ansigte. Men då man vct att i den tertiära formationen några spår af Ichthyosaurus aldrig blifvit funna, och minst vid Norges kuster, der den omtalade hafsormen så ofta säges visat sig, samt med denna omständighet sammanhåller den, att skälar nu ofta långt ut i hafvet finnas flytande på isstycken, som drifne af den hastiga golfströmmen föras nedåt till de varmare trakterna, undan hvilka skälarne gerna vilja draga sig, så torde förklaringen lämpligen böra sökas i denna riktning. Den lithografiska stenen vid Solenhofer har till oss ännu förvarat en djurform, så ytterst olika allt hvad den lefvande naturen nu företer, att naturforskarne länge varit ovisse om dess rätta plats. Det är Pterodactylus, sannolikast en bevingad ödla, något lik flädermössen, samt stor som en kråka. Dess hufvud var nästan krokodilens med långa käkar och talrika tänder. Halsen var såsom en fogels, och kunde under flygten böjas tillbaka. Det var egentligen de främre extremiteterna, som ägde en stor utveckling; skulderhladet var smalt, öfverarmen kort, underarmen deremot lång, handen ägde de 4 första fingrarne korta, men derpå följde ett lillfinger, troligen det underbaraste lillfinger i hela naturen. Det bestod af 3 långa ben, hvarifrån en hud fästades vid kroppen, medan de 4 öfriga fingrarne voro fria, tjenande djuret vid klättring i träd. Det är möjligt att djuret varit så konstrueradt för att flyga i luften; men då man erinrar sig att dykänderne t. ex. bruka sina vingar att såsom genom åror klyfva vattnet, så torde Pterodactylus äfven på detta sätt vistats i vattnet och lefvat af fiskar och Crustaceer, samt emellanåt klättrat upp i strandens skogar för att der söka sig en annan näring. (Forts. följer.) SPÅDÖMAR AF CHATEAUBRIAND.