skarpt. Denne satt stum med hufvudet lutadt i han len... en förfärlig strid föregick i hans själ. Han visste ej, att han alltifrån sin spädaste barndom varit omgifven af personer, som hos honom skulle inplanta vat emot Carl XI och dess ätt, hvilket skedde och måste ske med yttersta försigtighet, emedan ban ända från sitt ittonde år varit Ornstedt följaktig. Vi hörde honom, då han första gången kom till Stockolm, harmas öfver reduktionen, ehuru han ej då trodde sig hafva lidit något af den. Vi hafva sett hans beun. Iran för hjeltekonungen, som var utan svaghet, utan last: men vi hatva ock sett, huru denna beundvande kärlek sifvit vika för inverkningarne af Dittmar och dess ut: skickade, och huru denna beundran och kärlek icke destc mindre ånyo upptländes så fort han återkom i Carls, elle Örnstedts, eller framförallt i den enthusiastiska Elisabeth närhet. Deraf denna brist på egen öfvertygelse, denna svag het, detta vankelmod, som så ofta yppade sig i hans karaktär Och nu, nu tvangs han, att i Carl XI se sin ätts för störare ; i dess son sin morbrors mördare... Dittmar, son läste i hans själ, lät det bittra ogräset gro, viss, att de under hans hand skulle bära frukt. Jag förbigår åren till tyrannens död, återtog han ,Under denna tid hade iag varit nog lycklig att tvenn gånger få trycka dig i mina armar. Också använde ja hvarje timma och stund för din framtida !ycka, du ratt enda hopp på jorden! På mina resor träffade jag min svåger, som rådde mi att vända mig till Zaren. Jag nekade det. Hvad skull jag, den frie ädlingen, hos en despot? Nej, enväldet skal störtas, och på dess spillror vår adliga makt åter resa si till hka böjd med den under Christinas och Carl XI: minderårighet. Detta var min plan, gillad af de störst ädlingar här. Af en händelse råkade jag i Sachsen, i si tet af förra århundradet, ett geheimeråd von Dittmar frå Österrike, en min slägting, ty din fars mor var en vo Dittmar. Vi gjorde bekantskap och blefvo snart förtrolig vänner. Han föreslog mig att följa sig till Konstantinope dit han skulle resa i sitt hofs ärender. Jag samtyckte, hopp om en stor handelsvinst, som der stod mig till bud Vi hade ej tillbringat ett år der, innan pesten utbrö Begge angrepos vi; jag tillfrisknade, han blef offret. I stund före sin död lät han kalla mig till sig, sade att he var den siste af sin ätt, öfverlemnade mig sina dokumei ter, bad mig föreställa hans person... Du äger då, sat han, ett namn och behöfver ej frukta att blifva utlever rad! Efter att hafva lemnat mig underrättelser om å