Vi anse oss destomera berättigade, att här tala om detta kloka afmätande af hjelpens natur och vidden af vårt malitäriska deltagande i danska kriget, som konung Oscars deklaration till preussiska hofvet just innefattar en tydlig hänvisning härpå. Stanna svenskarne verkligen vid hvad denna primitivdeklaration innefattar, så är utan tvifvel allt godt; och vi sätta till vår konungs vishet oah moderation fullkomlig lit, att så blir. Det är då hufvudsakligen på diplomatisk väg, genom underhandlingar och konferanser, som tyskarne af oss böra tillrättavisas. Detta i fjol. Nu frågas, på hvilken punkt står saken i år? Det är bekant, att såväl det danska som tyska partiet åberopar sig på en rätt, som hvardera förklarar så afgjord, så absolut, och tillika så exklusiv, att ingen jemkning ens får komma i fråga, och man helt peremtoriskt endast gifver sin motpart nedsättande benämningar, utan att på minsta vis vilja lyssna till hans skäl. I Sverige behöfver man väl icke gå till väga med en så exalterad fanatism. Man får åtminstone begära svar på den enkla frågan: hvarom strides? Vet man det verkligen? Låt höra. År det nu frågan om att stycka danska riket genom att rycka Slesvig derifrån? Nej! Ingen påstår, att ej hertigdömena skola i Danmarks nuvarande regent hafva sin landsherre, fortfarande som förut. Men det ena partiet vill, att Slesvig skall lyda under Fredrik såsom dansk provins, och i honom se sin konung; det andra deremot önskar, alt Slesvig likt Holstein måtte inkorporeras i Tyskland och lyda under Fredrik såsom tyskt hertigdöme, följaktligen i landsherren ej se sin konung, utan sin hertig. Denna fråga är af vigt i tvenne afseenden. 1:o Då den tid inträffar, att en dansk suverän afgår utan bröstarfvingar, måste Slesvig, i det förra af nyssanförda tvenne alternativer, jemte det öfriga Danmark (Jutland och öarne) öfvergå till den regent, som då blir konung i danska riket; men skulle i sednare alternativet gå jemte Holstein till något tyskt furstehus och med detsamma alldeles skiljas från Danmark (såvida icke — slutligen och eventualiter — genom val eller någon annan händelse äfven danska kronan vid denStiden komme att falla på samma tyska furstelöfyud som hertigdömena; i hvilket fall slesvigska frågan icke en gång då blefve i behof af utredande). — 2:o Är qvaestionen af vigt, och det redan nu, i och för Slesvigs administration; enär detta landi förra alternativet är att styra omedelbart såsom en annan dansk provins, men i det sednare administreras af det s. k. Tyska kansliet i Köpenhamn och medelbart handhafves af en Slesvigholsteinsk guvernör. Vid en närmare blick på dessa tvenne punkter, finner man, att den ena (eller sednare) utgör en inre fråga, hvilken blott och bart rör Danmarks eget styrelsesätt, och som följaktligen, oaktadt den visserligen är högst angelägen för Danmark att redan nu få afgjord, dock alldeles icke tillkommer Sverige eller någon annan makt ått blanda sig uti; den andra (förra), åter, angår utan tvifvel den yttre politiken och är som sådan vigtig för Sverige, likasom för hvarje annan af Danmarks nabostater, men endast i en framtid, hvars aflägsenhet ingen känner. Alt afgöra den saken nu, är således onödigt; hvarföre om andre behaga företaga sig detta onödiga besvär, Sverige dock icke kan hafva skyldighet till sådant. Den onekliga slutsatsen häraf blir, att Sverige i ingendera af de tvenne anförda omständigheterna, hvarunder Slesvigska frågan endast är vigtig, har dermed att göra. Hvar och en lärer tillika begripa, att detta på intet sätt innebär köld emot Danmark eller våra danska bröder; enär inblandandet i deras egna inre angelägenheter — som utgör det ena — alls icke målle kunna vara dem kärt från hvilket håll som helst, och undvikandet att lägga sig i slitandet af en eventuell och nu alldeles onödig framtidstvist — som är det andra — lika litet måtte kunna anses som bevis på likgiltighet från vår sida. Allt detta nekar egentligen ingen; och minsta fråga skulle i vanliga förhållanden ej uppstått derom. Men nu kommer en incidens. Tyskland har intervenerat i Danmark! Detta Tysklands infall kan, huru än tyskarne söka bemantia det genom sin skyldskap till invånarne i Holstein och en del af Slesvig, svårligen rättfärdigas ur någondera af de tvenne nyss omtalade omständigheterna. Men följer deraf pligt eller eljest bevekande skäl för Sverige, att också intervenera, d. v. s. göra en kontra-intervention? Jo, säger man: Sverige har (jemte England, Ryssland, o. s. v.) pligt härtill såsom medgarant al Danska rikets integritet; och derjemte ganska bevekande skäl till följe af folkens stamförvantskap. Men danska rikets integritet befinner sig icke hotad genom tyska interventionen (så orättmätig den än är), enär i allt fall både Slesvig och Holstein nu fortfarande, som förr, skulle lyda under samma landsherre som Danmark. Slesvigholsteinska partiet grundar sitt anspråk på den af danska konungarne (äfven Fredrik VII) afgifna försäkran om Slesvigs och Holsteins oaflåtliga union och administrerande af en för begge dessa länder gemensam styrelse. Danskarne säga, att detta ingenting i grunden betyder, emedan konungen i Danmark varit absolut suverän och sålunda kunnat ändra detta eller på nytt sätt förordna om nyssnämnda administration. Huru än denna statsrättsfråga anses och slites, har Sverige dock uppenbart dermed ingenting att skaffa såsom garant af Danmarks integritet, emedan denna, huru frågan afgöres, för närvarande och åtminstone till Kon. Fredrik VII:s afgång fortfar i samma skick som förut. Nationalitetsskälet återstår; och detta är vil ock den vigtisaste punkten. Men härvid måste man taga