killiga familjangelägenheter, dog han... Jag antog hans delmodiga anbud. Ett visst familjetycke ägde rum oss mellan, och för att vara så mycket säkrare för upptäckt, nhöll jag, i egenskap af Dittmar, hos österrikiska regeingen om några års tillåtelse till resor i Orienten. Jag rhöll den, och efter tvenne års förlopp voro olikheterna nellan mig och den bortgångne omöjliga att upptäcka. Så illbringade jag min tid oupphörligt på resor, stundeligen ysselsatt att samla rikedomar, på det du må kunna uppätta din familjs glans; ty de domäner jag äger under mitt tagna namn, äro län, och återfalla vid min död till kejerliga kronan. Jag hade aldrig emottagit von Dittmars idelmodiga anbud af hans namn och räntor, om jag derned beröfvat en slägting dess arf... Nu nalkas jag en nändelse, som ånyo upprifver mitt hjertas sår... Patkull, len snillrike mannen, som för vår rättvisa sak offrade möda och lugn, utlevererades af den fege August, till lenne konung, utan last, utan svaghet, men ock utan hjerta. Hans rysliga död känner du, men kanhända ej, att till hans bödel utsågs en i detta handtverk okunnig bonde... att Carl sjelf, höljd i en kappa, åsåg afrättninsen och gladde sig öfver den otyckliges plågor... att officeren, som kommenderade exekutionen, och rörd af den beklagansvärdes marter, lät gifva honom dödshugget, föll i Carls onåd ... Då denna dödspost och omständigheterna dervid kommo till min kunskap... då upprepade jag min hämnde ed... Bernbard! nu äger du din fars öde i dina händer... ett ord af dig, och jag undergår Patkulls straff., Gud! hvilken tanke! utropade Bernhard. Skulle jag pedkalla döden öfver min far? Nåväl! då tillhör du vårt förbund!... Svär, att hämnas din mördade mor, din till döden med de grymmaste marter pinade morbror, ditt fädernesland, ditt stånd! ... Svär — elier förbannar jag den stund jag gef dig lifvet! Den olycklige, söndersliten i det innersta af sin själ, eftersade den fruktansvärda ed, hans far förestafvade... Men knappast voro de sista orden uttalade, innan ban kände en feberkyla genomila sina lemmar. För ait hemta mod betraktade han sin mors portrält och påminde sig, att denna natt varit hennes sista. Den sköna, rena bilden löste honom ur den trollkrets, fadren dragit omkring ho nom, och kom honom att betänka den trohetsed han svurit sin konung. En kallsvett bröt fram på hans panna: han tyckte det svarta rummet dansa omkring sig... en svindel hotade att kasta honom till jorden -.-han nödgades anlita sina sista krafter för att störta ut och stappla till sitt hem. (Forts.)