e—— —— emetrttrtetenA mar, utpressade förtvillans tårar ur det bristande ögat, och de öfversköljde ditt späda ansigte. Då utsträckte du dina små händer för att aftorka dem, och smålog mot det; anlete, öfver hvilket döden bredde sin slöja ... Men, hvilken grymhet, att ej säga mig detta förr än nu! O, men mor! min mor! Mekaniskt hade han fattat det porträtt, Dittmar hölll: i handen och förde det till sina läppar... I detta ögonblick sprang porträttet upp-.-han trodde att det föll sönder, men det var endast en dubbelboett som öppnade sig, och lemnade ett annat porträtt synligt Detta var bilden af en man i rik, guldbroderad drägt, ungefär af hans egen ålder, och i skönhet föga eftergifvande hans mors. Skall detta vara min far? frågade han, och betraktade bilden... Då han åter kastade ögonen på Dittmar, och läste den ömhet, som så klart uttryckte sig i dennes tårade blick, kunde han icke tveka... Utom sig störtade han till den gamles fötter, under utrop: Och ni är min far! Ja, Bernhard! Jag är din far..? han upplyfte sonen i sina armar, din på en gång lycklige och olycklige far! ... I tiotal af år har min blick följt dig. Det var min far, som lösköpte nig från turkarne, och som läkte mina sår... Och som i händelse du dött, vid din likkista offrat sitt lifl O, min far! Ni får ej längre kalla er olveklig! Min vördnad, min kärlek ...n i Välan, må biott dessa känslor bo i ditt bjerta, och icke endast på dina löppar! Du vet redan att du härstammar från en lysande och rik ätt. Mina furstliga dominer retade tyrannens outsläckliga lystnad efter guld. Du känner huru man fi for i vårt beklagansvärda fädernesiand ... Kan det förundra dig, att jag sökte motsätta mig våtdet. Dermed var likväl deras spel vunnet. Man anställde mot mig en högmålsprocess ... Jag blef varnad och beslöt fly stormen. Min maka, hvars behag retat en vågade ej stanna, ville ej skiljas från mig. tällde jag henne alt hon snart skulie bli mor: men mina böner voro fruktlösa... Vi flydde, och voro redan nära gränsen. då ett ihållande regn gjorde alls vägar ofarbara. Om jag varit ensam, skulle jag kanhänds kuurat rädda mig, men... min maka! Vi blefvo upp täckta, återförda. Jag, en af landets förnämsta riddersmän mäktig rival, Förgäfves föres