Aftonbladet – 4 maj 1849, sida 1

HUT HISLITMIIT JAVYLINDCE. Man GONG HUImera icke längre att vapenstilleståndet i Malmö licke å preussiska sidan afsåg annat, än att kunna återkalla hären från Slesvig till Berlin, för att trampa vår revolutionära hufvudstad i stoftet och att, sedan man afväpnat densamma, kunna med 25,000 bajonetter hålla !den under oket. Den nya kammare; som sammankallades, vär. ett tydligt uttryck af partistriden inom landet. Delad i två stora härskaror, en till höger och -jen till venster, begge nästan lika starka, be-Irodde denna kammare vid alla beslut på några j vacklande röster, som än gåfvo en öfvervigt åt högern än åt venstern. De vigtigaste beIslut gingo ej sällan igenom med en till två rösters majoritet; och när ministrarne sade att ide icke kunde regera med en sådan kammare, Iså hade de utan tvifvel rätt; men ännu mera rätt hade kammaren i sitt yttrande, att landet icke kunde regeras med sådana ministrar. — Ju längre kammarens samvaro fortfor, ju tydligare visade sig att vensterns styrka vexte: att majoriteterna på denna sida blefvo allt Istörre och större; och det skulle icke hafva lräckt länge, innan den moderata venstern, elIller venstra centern, kommit i afgjord besittning af majoriteten. Detta insågo ministrarne; allmänna tänkeIsättet yttrade sig med ständigt tilltagande oförbehållsamhet och kraft emot dem; i provinIserna tillvexte den demokratiska andan; höIgerns ombud fingo vidkännas talrika misstroendevota från sina valmän; allt var kommet på den punkt, då antingen ministeren eller kamrarne måste falla. Men de närvarande ministrarne äro blott systemets synbara redskap: dockor allenast, hvilkas ledare stå bakom kulisserna och hålla trådarne i sin hand. Hrr Eichmann, von Thile, v. Bodelschwing, hafva längesedan återtagit sina gamla roller i kabinettet, och hufvudledåren för hela marionettspelet är sannolikt konungen sjelf, jemte prinsen af Preussen. Inbillningen om konungåhusets ära och monarkiens glans kunde ej stå tillsammans med tankan på konstitutionell frihet och folksuveränitet; kronans rätt och det monarkiska systemet måste framför allt upprätthållas, heter det. Det kan ej nekas, att man följt dessa grundsatser med mycken slughet, konseqvens och kraft. Sjelfva afvisandet af tyska kejsarkronan ådagalägger att tron på systemets ofelbarhet till och med undertrycker alla ärelystnadens förespeglingar. ,Hvad skall nu ske? Så lyder den allmänna frågan. När man upplöste och hemskickade andra kammaren, men saknade mod att oktrojera en ny vallag med census, begick man det största fel emot systemets diplomatik, som rimligen kunde begås. Ty den nya kammare, som genom omedelbara val skall utses, kommer visserligen att ega en större majoritet än den upplösta; men denna majoritet blir vensterns mer än någonsin, emedan provinsernas missnöje tillvext allt sedan Januari, och emedan de sista stegen — kejsarkronans afvisande, lagförslagen mot församlings-rättigheten och tryckfribeten, samt vägran att upphäfva belägringstillståndet — till det högsta stegrat misstroendet emot kronan och dess rådgifvare: Man är allmänt öfvertygad, att maktens innez hafvare endast åeyftat reaktion och folkets blottande på alla konstitutionella rättigheter, för alt småningom kunna återföra det i sin gamla belägenhet; den i dag förkunnade upplösningen af andra kammaren har blott gifvit bekräftelse åt denna åsigt, utan att förmå stegra misstroendet och oviljan, hvilka redan nått sin höjd. Fastän någon revolution, något uppror, icke är för närvarande att befara i Berlin, så komma sannolikt smärre oroligheter icke att fattas: Redan i går flöt blod, då en folkskockning inträffade utanför vensterns klubb vid Dehnz hoffsplatz. Hopen hvisslade åt några förbigående officerare; i ögonblicket framryckte soldater och gjorde, utan försök till några lugnande medel, omedelbart bruk af sina skjutvapen; sex menniskor dödades, många sårades. Efter dessa prof på vederbörandes afsigt att gå tillväga, skulle det icke kunna öfverraskaå om mordbragder och utbrott af det vildaste partihat vore i annalkande, och om vi återkommit till perioden för sammausvärjningar och hemliga såmfund; ty för de nästföljande åren kunna vi göra oss beredda på tilltagande våld och godtycke, på soldatoch polisvälde, på undergräfvandet af lagbunden samhällsordning. Man har spått — och spådomens uppfyllelse synes närma sig — att vi skola beträda samma väg som fransmännen vid deras första revolution; många likheter begynna re? dan visa sig. 1 förgårs återkom hr v. Radowitz ifrån Frankfurt. Han hemkallades brådstörtadt genom den elektriska telegrafen, deltog i den följande natten hållna konseljen, och säges hafva gifvit utslaget i fråga om kammarens upplösning. Hr v. Radowitz har i flera år varit konungens förtrogne; det är en ovanligt fintlig man, med många insigter, men en afgjord ultra, såväl i politiskt som religiöst hänseende. Han är till trosbekännel en katolik och tros vara affilierad med jesuiterorden, eller hvad man kallar jesuit i kort kåpan. Det var han, som i Februari 1848 skickades till Wien och Paris, för att leda underhandlingarne om besättandet af Schweiz med franska och österrikiska troppar, till hjelp åt jesuiterna i Luzern och Freiburg, och han har af gammalt visat sig som de liberala ideernas häftigaste fiende. Men han ville icke understödja det gamla sträfva enväldet, utan blott det moderna, smidigare. Väl önskade han medeltiden tillbaka, men endast i öfversättning på nittonde århundradets språk. I stället för historisk rätt var han belåten med en konstitution, men som skulle hvila på from tro och underdånig tillförsigt. Han ville äfven elt To oo -m Av