Aftonbladet – 4 maj 1849, sida 1

KORRESPONDENS-ARTIKLAR. Berlin, den 28 April. Jag har dröjt med afsändandet af mitt bref en hel vecka, i väntan på vigtiga händelser, dem man kunde förutse :såsom oundvikligt inträffande. . Vår andra kammare upplöstes i går och den första prorogerades. Brytningen emellan folkets ombud och styrelsen var redan gifven d. 21, genom andra kammarens då fattade beslut, att förklara den allmänna tyska grundlagen af den 28 Mars såsom med rätta gällande; men brytningen fulländades i förrgårs genom ännu ett beslut, som då vidtogs angående belägringstillståndet i hufvudstaden. Genom detta beslut förklarade kammaren formligen, att belägringstillståndet vore olagligt, både derföre att ministeren icke till detsamma begärt kammarens godkännelse, och derföre att kammaren icke heller skulle hafva gifvit den; kammaren fordrade i följd häraf, att ifrågavarande belägringstillstånd genast måtte upphäfvas. Belägringstillståndets olaglighet förkunnades med 45 rösters majoritet; påståendet om dess omedelbara upphäfvande understöddes af 24 rösters majoritet. Det var under dessa förhållanden uppenbart, att ministeren och kammaren icke kunde längre bestå bredvid hvarandra; den enda fråga, som återstod, var, hvilken af de två som nödgades vika och när detta skulle ske. Att det redan skulle inträffa i går, trodde ingen, icke en gång ministerens förtrognaste. — Med blicken på den hotande ställningen i Österrike, på Ungrarnas segrar, på sinnesstämningen hos folket i hela Tyskland — i synnerhet Sydtyskland, på provinsernas missnöje och ministerens oupphörligt vexande impopularitet, tog man för gifvet att det var ministeren, som denna gången skulle rymma fältet. Men kabinettspolitiken synes hafva fast beslutit, att icke eftergifva det minsta åt folkviljan. Den stöder sig på armöen, adeln och byråkratien; och dess system för upprätthållandet af monarkernas sjelfherrskaremakt står beredt att våga det yttersta. — Konstitutionella former och hvad man kallar sansade rättigheter vill man förunna folket; men -måttet deraf vill man bestämma sjelf, och iche för något pris öfverlåta det åt förnuftet och rättskänslan. Alla konstitutionella friheters verkliga grund, folksuveräniteten, hata och afsky de nu maktegande såsom någonting liktydigt med en demokratisk omstörtning af deras eget välde; och hela striden i Tyskland härrör från denna protest emot folkviljan och mot folkkamrarnes majoritet såsom dess uttryck. Man vill hvarken inom kretsen af denna majoritet söka mi-.