Aftonbladet – 2 maj 1849, sida 2

Jag vill inte gerna nedstoppas som en hundl! sade han, och fortfor med bruten stämma... Nog vet jag, att det är, som det är med begrafninsen, när man stupar. Men slagtfältet är den vackraste syrkogård, och kanondundret de bästa orgor att ledsaga on dugtig krigsbuss, fast inför vår Herre arm syndare, in . himmelriket., Dittmar lofvade honom ärlig begrafning, och med ett mildt småleende på läpparne uppgaf han andan. Efter att hafva uppfyllt sitt löfte tog Dittmar hans papper, hvilka befunnos i största ordning. Soldaten, som ej kunnat läsa, hade just derföre kanhända hållit allt skrifvet i den djupaste vördning, och lika heligt, som nånsin turken sin amulet. Nå väl! Dessa veteraner, hvaribland många officerare infunno sig så mangrannt, som kojan tillät, der invalider vistades. Alla ville se honom, alla tala vid honom, alla hör: honom, och Dittmar sparade ej på färgbeläggningarne sin berättelse. Under tiden uppdrog han ur en stor påsk en hop svarfvade saker, i sitt slag verkliga mästerstycken Officerarne köpte hela hans förråd af pipskaft och dosor och betalade frikostigt. Och när dessa aflägsnat sig, tycktes invaliden lättare till sinnes... Nå, kamrater! utbrast han, hur är det att tjena nu för tiden? Några unga glopar, som jag mötte i dag, sade att befälet skall vara så djeflugt. . Inte der kung Carl är med! svarade de, om hvarann ;Derp ... fortfor en gammal buss, understår sig ingen, vare sig hög eller låg, att olagligt skamfiera soldaden. Det var väl en ung, vispiger herre, som ville försöka men ska tro! han fick se kungen ond, han. Kungen såf Än så skarpt, så han ha så när tullra omkull, och så pån så skarpt, 42 ; vände han ryggen åt honom. Och si då är det inte ro ligt att vara med... Men är kungen borta, så går de både si och så. s Ja, si kung Carl! inföll en annan. Det är kung det Oss kallar han sina barn, 0ss håller han af! Jag har va rit med honom i både Tyskland, Sachsland och Pålanc När de andra furstar och regenter gjorde kalaser och lust barheter åt... som kostade folkets svett och blod, nä det, som kunnat föda deras undersåter ett halfår, strö på en qväll; då var kung Carl hos oss. När de andra folk svalt, så det var synd och skam åtet, då tog int vår kung en bit bröd för sin egen mun, snarare tog ha från sig sjelf och gaf åt oss...