Aftonbladet – 28 april 1849, sida 2

period. Har man på jordens flesta delar funnit Tötsteningar, bärande i sin skapnad samma pregel, så ser man att djurverlden varit sådan öfver hela jor den vid den tiden. I nästa period finner roan intet af det förra, men nya former af samma eller ock helt nya klasser; der uppträda nemligen skeletter ar amfibier, men inga foglar samt inga eller ytterst få däggdjur förekomma. Och slutligen då a!lting i det sista lagret mötes i nya former af däggdjur hvilka ej tyckas mycket afvika från dem, som nu äro lefvande, men af dem vi se nu betäcka jorden intet spår anträffas, och menniskan ej ännu synes hafva uppträdt, så finner man, att denna period skiljer sig från de föregående genom olika bildning till olika tider. Deraf blir det tydligt att hufvudsaklige st trenne geologiska perioder kunna uppställas. Menniskans eller menniskoslägtets händelser mätas och minnas efter tid, efter dagar och år, men för den tid, som förflöt medan de Neptuniska lagren afsattes och skiljda organiska väsenden efterträdde hvarandra, sakna vi allt tidsmått. Det är tydligt att man, utan awt djupt intränga i jordytan, genom de öfver hvarandra hvilande lagren kan hemta kännedom om den ofantliga mäktighet dessa lager hålla — i England har man uppskattat detta ända till 30.000 fot, ehuru ej ens här alla formationer äro tillstädes. Och besinna vi hvad tid det erfordrats, innan dessa sedimenter långsamt och stilla aflagrats, hoptryckts och blifvit bergarter såsom de nu äro, och lägga vi dertill de tidsrymder som kanske förflöto mellan hvarje dylik aflagring — så måste vi glömma hvad tid är för oss; vi som mäta den efter mansåldrar. De trenne perioder, i hvilka djurrikets historia förefaller, äro: 4) Den palmozoiska: de ryggradslösa djurens och fiskarnes ålder, vid hvars slut amfibierna tillkommo. 2) Den sekundära, amfibiernas ålder, hvarunder däggdjur började visa sig. 3) Den tertiära, däggdjurens ålder, som öfvergår i historisk tid, då menniskan uppträder. (Forts.)