XxeS nalva byggt lorhoppningarna på sin tort komst på den dubbla planen att framdraga pri vatsaker inför publiken, och att attackera Af tonbladet. Hvad sistnämnda del af ifrågavarande tid ningars verksamhet beträffar, eller de oupphörliga anfallen på L. J. Hjertas person, ut gjorde det till en tid en gåta för oss att kunn: förklara orsaken dertill, i synnerhet som äm: net för dessa ständiga harcelleringar för del mesta hemtades ifrån några industriella företag, hvilka det interesserat Aftonbladets förläggare att söka införa i landet genom att tags del deri, såsom stearinljusoch svafvelsyrefabrikation, m. m., och det var icke lätt at! kunna inse hvad ondt det kan ligga i sådana förehafvanden eller i att deltaga uti en mossodling, eller hvad annat nyttigt industriföretag som helst; hvilket allt emellertid ältats och sammanblandats på alla möjliga sät! med politiskt ovett i skandalbladen. Efter någon tid uppenbarade sig likväl verkliga motivet till dessa anfall så pass tydligt, att det icke längre kunde misstydas. Hos Söndagsbladet har det, sedan den tiden då det bladet började styras af den bekanta ,politiske hvalfisken, till någon del härledt sig ifrån en outsläcklig hämdkänsla hos denne person, derföre att han inbillar sig att Aftonbladet varit orsaken till gamla Argi undergång, då likväl hvallisken sjelf dödade Argus genom sin doktfrinära långsläpighet och reaktionära anda, som der insveptes i ett ändlöst charlataneri. Men egentliga motivet hvarföre Söndagsbladet sökt likasom haka sig i Aftonbladet, genom att ständigt hugga det i hälarna — och detta motiv har visat sig ännu mera uteslutande hos Synglaset — är blott att komma i polemik med Aftonbladet, och derigenom blifva mera omtaladt, väcka publikens nyfikenhet och dymedelst möjligen vinna en större afsättning. Båda dessa tidningar hafva för öfrigt en reaktionär tendens, Synglaset mera öppet, Söndagsbladet mera förtäckt genom att skrymtaktigt föra fraser om arbetsklassens bästa ständigt i munnen, jemte deklamationer om penningemän o. d., som möjligen kan anses väcka sensation hos den lägsta delen af arbetsklassen, medan det alltid, om också med någon viss förlägenhet, mer eller mindre direkt motarbetar alla sådana reformer i liberal anda, som gå ut på att befordra den stora majoritetens och den arbetande klassens rättigbeter och frihet. På grund af de omständigheter, som här ofvan äro angifna, hafva vi på den sednaste tiden sällan genomläst de ifrågavarande söndagstidningarne, just för att icke komma i frestelse att genmäla deras otidigheter, och sålunda låna oss till befordrande af ett bland deras förnämnste skandalsyften. Åtskilliga af våra vänner hafva flera gånger yttrat den tankan, att det icke vore rätt att låta deras illvilliga insinuationer och förtal sålunda få grassera fritt och oanmärkt. Det är möjligt, att denna åsigt kan vara grundad; ty utan tvifvel har i sjelfva tystnaden å vår sida legat en uppmuntran för de värda Jedamöterna att fortfarande grassera och frossa på vår bekostnad. Men å andra sidan, om vi också fem, sex, tio eller femton gånger skulle besvära Aftonbladets publik med att framvisa och ådagalägga det gemena, oheMmula, eller förnuftslösa uti deras kalomnier, så finnes ingenting som hindrar dem attå sin sida i alla fall efteråt, likasom förut, trettio, yratio till femtio gånger om året, d. v. s. i varje nummer, upprepa sina nedsvärtningsförsök emot I. J. Hierta, så mycket mera som det ännu aldrig händt söndagsbladsskrifvaren och hans konsorter att förråda så mycken skymt af rättskänsla, att de skulle återtaga ett enda ord af den glupskaste vanställning, eller den uppenbaraste orättvisa. Allt detta oaktadt utgör det måhända en skyldighet, af aktning för publiken, att yttra några ord i anledning af en attack på Aftonbladets förläggare, som nyligen förekommit först i Synglaset och sedan Söndagsbladet, med anledning deraf, att L. J. Hjerta är intressent uti en under anläggning varande sidenfabrik vid egendomen Barnängen, hvilken förestås af fransmännen bröderne Trouillet, hvilka förut hufvudsakligen egnat sig åt detta yrke i Frankrike. Hr Hjerta tager icke någon omedelbar befattning med denna fabriks skötande; men då han är dess förläggare, så finnes naturligtvis intet skäl i verlden, hvarföre ej söndagstidningarne skulle anfalla honom för detta företag, likasom för det han är delegare i en stearinfabrik, en svafvelsyrefabrik, eller i Myrodlingar på Gottland, oaktadt han aldrig sjelf veterligen åberopat sitt deltagande i dessa företag såsom någon merit. Hvad man i detta hänseende har kunnat förutse, har också ganska riktigt inträffat. Tidningen Synglaset har fått tag uti ett formulär till ett lärlingskontrakt för sidenfabriken på Barnängen, hvars innehåll är stäldt i hr Trouillets namn, och tryckt ett sådant formulär, efter en obestyrkt afskrift, med åtskilliga utfall, icke mot hr Trouillet, utan mot hr Hjerta, angående den hårdhet som detta kontrakt skulle utvisa mot lärlingarne; och Söndagsbladet har sistl. söndag, såsom vi för ett par dagar sedan händelsevis fingo se, reproduceradt detsamma med de förskräckligaste och mest skrymtande anathemer mot L. J. Hjerta såsom den der, under det han skrifver om den fattiges rätt, söker att flå sina arbetare genom grymma vilkor, när det gäller hans egen nytta. Det bör kanske icke lemnas utan uppmärksamhet, att ordet flåp, jemte flera dylika, blifvit begagnade, i synbar afsigt att genom vanställande kommentarier väcka ett harmfullt omdöme emot en motståndares person, hvars politiska åsigter man icke tilltror sig att vederlägga. Det ifrågavarande formulärets innehåll är i korthet, att hr Trouillet antager N. N. till lärling, för att under loppet af ett år undervisa honom eller henne uti hvad sidenväfverihandteringen 4 ooo oo rn oo ap WW MN fe bs ÅR ON