Aftonbladet – 27 april 1849, sida 2

— Bland de sedan pågra år här i hufvudstaden utkommande söndagstidningarne finnes en, nemligen Söndagsbladet, som i hvarje num mer innehåller en större eller mindre samling al utfall och skällsord emot Aftonbladet och dess förläggare, L. J. Hjerta. Denna tidning har intagit en egen plats, nedan om den öfriga periodiska pressen, såsom en allmänt erkänd reservoir för lögner och skandaler, hvilket utgör dess nödvändiga lifselement och förskaffar den en viss cirkulation ibland den icke så fåtaliga publik, som gerna föder sig af sådan själaspis. Det är en egenhet med ifrågavarande tidning och dess ställning, att den förstått att göra sig en sorts räntebärande kapital af sjelfva föraktet. Hela den bildade och rättänkande publiken i hufvudstaden har sig nemligen väl bekant, att den ytterliga likgiltighet för sanning och hederskänsla, och den afsigtmessiga syftning att lefva på rofvet af andras goda namn och rykte, som Söndagsbladet företer, i förening med sjelfva bristen på logik och sammanhang, som ofta ger anledning till den förmodan, att redaktören icke har alla skrufvar i behåll, gjort den tonen gängse, att det icke är värdt att fråga efter om man blir anfallen och beljugen i Söndagsbladet. Denna ton måtte väl hafva sitt lilla obehag för utgifvaren, och befinnas generande, då det har sina svårigheter för honom att kunna visa sig i hederligt folks sällskap, men förskaffar honom å andra sidan ett garska märkvärdigt monopolium, hvarpå han kan ockra och existera, emedan han och hans medhjelpare, om innehållet skulle råka blifva för magert, endast behöfva följa Cajsa Wargs bekanta recept vid hennes anrätlningar, ult taga efter behag — af andras goda namn och rykte, samt såsom en konsterfaren kökspiga med sina köttoch fiskrätter, flå, stycka, hacka, förvälla, koka, steka eller griljera, och slutligen anr ätta