Aftonbladet – 27 april 1849, sida 1

I Göthevorg af Skeppsklarerarne J. A. AUG. LEFFLER, och i Stockholm at G. E. FLYGARSON SON. 1: på NN SR ÖDILIGENCE till GÖTREBORG och BELSINGBORG afgår Onsdagar, kl. 8 f. m., från Biligenee-Kontoret i huset AM 5 vid Clara Södra Kyrkogata. OBETALTA BREF medfölja till Postkontoren å Linien. Diligencen ankommer till Götheborg Lördagar, till Helsingborg Tisdagar, och till Stockholm Thorsåagar. JUNGS INTERPELLATION TILL INRIKES MINISTERN I ANDRA PREUSSISKA KAMMAREN. Har inrikes ministern kännedom om de talrika förvisningar från Berlin, som till och med träffa personer, hvilka hafva rätt att bo der? Tänker han icke förhindra ett sådant förfarande ? Jung yttrade, för att motivera sin interpellation: Vid kungörandet af belägringstillståndet utgaf generalen ett dekret, enligt hvilket alla fremlingar, som icke kunde göra redo för medien till uppehälle och ändamålet med sitt vistande i staden, skulle förvisas Berlin. Poiisen, som enligt hvad bekant är besitter en mycket vidsträckt interpretationsgåfva, har med fremlingar icke blott förstått icke-preussare eller tilläfventyrs icke-berlinare, utan alla personer, som voro den i andlig måtto fremmande, som icke instämde i dess åsigter. Förvisningarne hafva till en del träffat välmående personer. Så har Rodberti vunnit en ryktbarhet, som kan konkurrera med den beryktade förvisningen af von Itzstein och Hecker under ministern v. Arnim. Den välmående blir väl af dessa polismyndighetens chikaner obehagligt störd, men sjelfva hans existens angripes icke derigenom. Blir han förvisad, så skuddar han utom muren med förakt stoftet af sina fötter. Men ingen talar om den fattige arbetaren, om gesällen, om litteratören, som beröfvas sjelfva vilkoret för sin tillvaro, som gifves till pris åt eländet, om man störtar honom ut ur kretsen af sina sysselsättningar. Detta förfarande är fullkomligt elagligt. Redan 1837 erkånde hr v. Rochow, hvilken ingen skall anse för en radikal, att visserligen domstolarna egde att straffa för förbrytelser, men icke förvisa någon från ort till annan. Derföre bör ingen förvisas, om han ock blott för tillfället tagit sin vistelse någonstädes. Och nu blifva menniskor, som här hafva sitt rätta hem, utvista, endast för den förbrytelsen att tillhöra det demokratiska partiet. Och likväl hafva vi dessutom erhållit lagen af 1342 med dess uttryckliga skyddande bestämmelser. Denna lag är icke suspenderad, och kunde icke suspenderas. Men huru förfor polisen? Synnerligen blifva litteratörerna, som polisen utan gränser batat i intelligensens stat, tillfrågade om medlen till uppehälle och ändamålet med vistelsen. De förevisa kontrakter med bokhandlare och tidningar. Likväl blifva de utvista inom 24 timmar, och detta försiggår icke blott med de nykomna, utan ofta med sådana, som redan bott här flera är. Skulle tilläfventyrs ministern åberopa sig på belägringstillståndet, så anmärker jag att art. 440 af författningen icke det minsta talar om förvisningar. Någon gräns måste väl likväl ministeren bestämma för sig, äfven om den skulle vara böjd att låta binda sig blott af lagar, som den sjelf gifvit. Eljest kunde det ju i morgon falla den in att äfven bortvisa de deputerade. Emedan reglementet icke medgifver mig ordet, sedan hr ministern besvarat interpellationen, vill jag nu genast nämna några af dessa förvisningar, på det han icke må ursäkta sig med okunnighet om här allmänt kända facta. Referendarien Schramm, förut deputerad, bodde med sin familj här sedan 4 år. Han hade här eget hushåll och egde en lysande förmögenhet. Sedan 4 månader irrar han omkring och har nu slutligen blifvit tvungen att på en tid flytta öfver till Dresden, der man icke delar härvarande spökrädsla. Hvem ersätter honom förlusterna af en sådan kringvandring? — Man skulle kunna säga: han mi klaga hos domstolarne och yrka ersättning. Ja, i Amerika eller England skulle väl snar rättvisa följa. Men här heter det: detta är en förvaltningsåtgärd, och emot behörigheten af domstolens handläggning uppkomme cn serskild tvist. På sådant sätt är hänvisningen till våra domstolar blott ett hån. Litteratören Hoppe, som redan bott här i 8 år, erhöll befallning att inom 24 timmar lemna Berlin. Förgäfves visade han kontrakt med bokhandiaren Reimer, förgäfves bevisade han att det uti detta kontrakt betingade arbete redan var halftryckt. Ingenting hjelpte. (,Fy! fyl från venstern.) Konstaplerna inträngde utan vidare i den stadsförvistes boning, Skenbart kallade de honom till poliskommissarien, men egentligen är sådant häktning, ty följer han icke genast frivilligt, så brukas våld. Man finner en annan person hos Hoppe, som förgäfves ropar: Jag är son till biskop Neander. Afven han medtages. (Munterhet.) Talaren omnämnde vidare förvisandet af handelsexpediten Gröling, för hvilken hans principaler förgäfves ville borga och af en hr Schwartz. — Slutli3en, sade han, har man också haft den småaktiga vämdlystnaden att förvisa hr Löwenstein, redaktören uf den förnämsta härvarande skämtsamma tidningen. Det är likväl verkligen jemmerligt att den preussiska despotismen alltid gör sig så löjlig. Sålunda har en verklig hetsjagt blifvit lössläppt i Berlin. Många menniskor utvisas formligen efter kategorier. Hvar och en som talar polska, kan vara säker att han icke behöfver vänta länge på förvisning. Man har vågat att försöka utvisa deputeralen Vv. Potworowskis minderåriga söner och grefve Mielezinskis minderåriga dotter; och blott fäder1as egenskap af kammarledamöter förhindrade stadsörvisningen. Å Nu må man icke säga att vägen för besvärs anpörande står öppen. — Mine herrar, om man gick ill br Hinkeldey, så sade han: Det är icke min ak; gå till hr Vv. Wrangell och kom man till hr . Wrangel, så svarade han: Det är icke min sak; å till hr v. Hinkeldey!s (Munterhet) Och så irade den olyckliga förvista, liksom mellan Scylla och sharybdis fram och tillbaka med den enda angenäna vissheten, att till slut en gång utstötas. (Skratt.) Talaren anför vidare ett nytt fall, då en minderrig son har velat besöka sin i Berlin bosatte fader ch blott med möda erhöll säkerhetskort för fyra cckor, ehuru han enligt all rätt hade sitt naturliga em i faderns boningsort. Man begagnar vidare belägringstillståndet till inriger, man begagnar det för att åter förena skiljda nakar. (Allmänt skratt.) Man har förvist en fru, om för att undvika försoningsförsöken af mannen, ned hvilken hon låg i rättegång om skillnad i äkenskapet, lefde här i Berlin skid från honom; och et har sannolikt skett på reqvisition al mannen, om på detta sätt ville hafva henne åter.