Aftonbladet – 26 april 1849, sida 2

ras närvarande ställning och i deras sätt att tänka och handla. Man finner således (och det bekräftas af boens innehåll) att detta arbete tillhör klassen de tälrika försök; som i flera länder framrädt under den sednare tiden, för att visa det ;amhällenas gång och öden följa högre lagar, in den menskliga lagstiftningen. Förf. är en bland dem som tro, att vissa sådana naturliga agar eller reglor existera för välståndets vinnande, och att ju mera man kan inskränka sig ill att upptäcka och följa dessa naturliga lasar, utan att inskränka dem genom den posiiva lagstiftningen, dess mera vältrefnad och ycka skall visa :g inom samfundet. Denna lan genomgår hela verket, som i orginalet har 474 sidor, och skulle vara något tungt till ormen, derigenom att underafdelningarna icke iro tillräckligt bestämda och skiljda från hvarandra, om icke denna brist rikligt ersattes genom ett klart och intressant belysande öfverallt ifrån många olika synpunkter, af vissa stora hufvudsatser, om hvilkas sanning man icke kan undgå att vid arbetets slut i allt väsendtligt blifva öfvertygad lika med författaren; äfven under medgifvande, att han på nåsra få ställen måhända af systemkärlek blifvit förledd att slå öfver målet vid de historiska exemplens användande, nemligen i några fall der dessa exempel blifvit hemtade från forntiden. Såsom vetenskapligt arbete har denna bok sitt största intresse deri, att dess föremål är ingenting mindre än att vederlägga den bekante nationalekonomen Ricardos theori om renta och afkastning. För att åstadkomma denna vederläggning, har Carey uppställt ett slags nationalekonomisk Robinsoniad. Han går tillbaka till odlingens början uti en vild natur, och föreställer sig huru de förste innebyggarne, uti förut ouppodlade trakter, måste hjelpa sig fram innan de ega tillräckliga verktyg och kapitaler. Han söker då visa med talrika historiska exempel, huru de första odlarne först fått fästa sig vid de högre belägna trakterna, der det varit jemnförelsevis lättare att åstadkomma en skörd af arbetet, med mindre tillgångar, men som i sjelfva verket äro mindre fruktbärande än de lägre i dalar och vid flodbräddar belägna trakterna, som äro betäckta med skogar, samt fordra ett större utlägg i och för rödjning och utdikning innan de kunna odlas, men sedermera gifva den rikaste afkastningen. Den vigtiga slutsatsen af de framställningar br Carey gör i detta afseende, är den obestridliga bekräftelse man derigenom erhåller på den sanningen, att arbetet utgör den förnämsta och enda källan till och beståndsdelen i allt värde och ursprunget till all produktion, samt den slutliga regulatorn af alla priser. — I sammanhang härmed visar han, att i den mån samhället går framåt samt skickligheten och uppfinningarne tilltaga, erhållas lifsförnödenheterna genom mindre arbetsansträngning, och menniskorna kunna förtära mera, medan rikedomen hastigare tillväxer samt fara för hungersnöd och sjukdomar aftager. Förhållandet med de Förenta Staterna, hvilka lemna så förvånande exempel på rikedomens tillväxt i bredd med befolkningens, och i ännu större proportion än den sednares, har lemnat Carey ett lysande tillfälle att illustrera sina satser med erfarenhetens vittnesbörd och fullkomligt vederlägga den sorgliga föreställning, hvilken upphöjdes till en doktrin genom engelsmannen Malthus, och sedermera blifvit en stående fördom hos en stor del statsekonomer, att naturen satt oöfverstigliga gränser för samhällets utveckling, och att prohibitiva åtgärder skulle fordras, för att icke genom folkökningen slutligen råka i ett allmänt utarmande. Då man följer hr Carey uti utvecklinger af denna lära, finner man att han är en vär af friheten, men en fruktansvärd motståndare till den skola, som man gifvit det specifik namnet af den socialistiskan, nemligen den som vill att staten skall försöka reglera de en skildas välbefinnande, genom en s. k. organisa tion af arbetet medelst särskilda lagstiftnings åtgärder. Men i ett afseende är han -positi och bestämd, nemligen i att söka öfvertyga lä saren om nödvändigheten af fredens bibehål lande, såsom ett villkor för menniskans perfek tibilitet och lycka. De premisser, från hvilk han leder sig till denna slutsats, och de tal rika bevis på hvilka han stödjer desamma, hör säkert till de bästa, som man läst hos mnågoi författare. — Då vi sålunda gifvit en kort id om detta arbetes tendens och hufvudplan, son vi hoppas måtte väcka allmänhetens önskan at sjelf göra sig närmare bekant med detsamma skola vi spara en utförligare kritik eller ut drag derur, till dess flera häften hunnit ut komma. anse ———— Att OM RAILS TILL JERNVÄGAR åc. Redaktionen har blifvit anmodad lemna run låt nedanstående upplysningar, hvilka blan annat lemna bidrag till bevisen på behof a reformer i vårt tullsystem: I Uti Aftonbladet för den 42 Mars detta år finne linfördt, att Kongl. Maj:t, under den 23 sistl. F Hm os Rn