Aftonbladet – 25 april 1849, sida 2

wulle väljas. Sedan derefter arfvodet till ombuden li; lifvit bestämdt, förekom den frågan, huruvida dessa orde förses med instruktioner, hvarpå svarades: nej. f det skäl, att sådane kunde förhindra den för änamålets vinnande så nödvändiga sammanjemkning J f åsigter, hvilken just genom mötet i Örebro åsyf-1 is. Sedan denna fråga sålunda blifvit afgjord, skred f! nan till val afombud. En af bestyrelsens ledamöterih öreslog då hr rådman C. G. Fridstedt här i staden,la amt sällskapets ordförande hr J. F. Dahllöf på Torered, hvilka herrar redan förvärfvat sig ett aktadt amn såsom ledamöter af den nuvarande represeni ationen; detta förslag bifölls af sällskapet med aclamation. En annan fråga, huruvida sällskapet önI kade en genomförd diskussion öfver det hvilandejr l I t a I J t 1 ets ledamöter, en från staden och en från Jandet,yi 1 epresentationsförslaget , besvarades med nej, dels erföre att den redan långt framskridna tiden ej nedgaf någon sådan, dels ock emedan sällskapet, geom alt instämma uti de af bestyrelsen uttalade åsiger om oftanämnde förslag, ansåg sig för närvarande afva tillräckligt uttryckt sin opinion. Sedan slut-! igen sällskapet förklarat sig permanent, tills repreentationsfrågan blifvit lyckligen löst, samt några ormfrågor angående bestyrelsens verksamhet blifvit fgjorda, upplöstes sammankomsten. l — Den i går hitkomna Norrbottensposten!, yttrar vid meddelandet af underrättelsen oml, landshöfdingen, m. m. von Hedenbergs dödsfall!) följande ord om den aflidne: : Landshöfding Hedenberg var i lifstiden allmänti, högaktad och älskad af alla inom sitt län, särdeles ) af dem med hvilka han stod i beröring, såsom ock hans minne af dessa alltid med vördnad skall beva-l! ras. Anlitades han af någon om råd och upplys-! ningar, så lemnade han dessa villigt och gerna till! så väl den höge som den låge, den rike som den, attige. Enkel och flärdfri föregick han allmänheten med sparsamhet, hushållsaktighet och ordentlighet. och sågs derföre med nöje i allas sällskap, hvilket : han ej eller under sådana omständigheter undandrog: ig, när ej vigtigare göromål hindrade honom derl från. Att han med ett sådant redbart väsende må-! ste göra sig älskad, var ju helt naturligt och delta-!1 gandet i förlusten och sorgen är i följd deraf likal: allmänt och innerligt, som han i lifstiden var afalla: vördad och värderad. Hans efterlemnade maka och 10 barn, som ömt begråta den aflidne, skola genom letta ömma deltagande, som möter dem från allas hjertan, känna en lindring i sin djupa sorg. Länge och varaktigt skall ock minnet af den bortgångne fortvara inom Norrbotten der han velat och verkat så mycket godt. Frid vare med hans stoft och väl-l:; signadt hans minne! . — I Norrbottensposten, berättas, att pro l, vincialläkaren d:r Wretholm i en till kong:s befallningshafvande afgifven rapport angående sin embetsresa till Juckasjärvi och Enontekis, ytterligare om! rört lappallmogens religiösa och sedliga lif. D:r W. j påstår att omvändelsenitet går något för häftigt och våldsamt till väga samt att mycken osedlighet råder bland läsarena, bland hvilka i öfrigt några voro fogliga, men många deremot ofördragsamma, högfärdige och otidiga samt retsamma för att, som de sade, få gamle Adam att röra på sig eller framlocka gamle Adamp. Såsom bevis på osedlighetstillståndet: anföres att 2:ne bland lappmarksapostlarne, ehuruj, gifta män, lefde illa med sina egna hustrur, men deremot väl med andras, så väl gifta som ogifta qvinnor. I anledning häraf tillägger d:r W.: Detta förhållande synes tala för det påståendet, att den religiösa exaltationen åtföljes af en starkt utvecklad:! könsdrift. D:r W. hade under sin resa till Lappmarken be-l. vistat en gudstjenst i Wittangi kyrka, den han be-l skrifver på följande sätt: Kyrkan, var öfverfylld I med folk. Snyftningar, gråt och skrän öfverröstade sången, och bänkraderna syntes på qvinnornas sida, l der rörelsen var starkast, skakas af deras krampryckningar och anfäktelser. Kring altarrunden, derl! platsen var mindre uppfylld af folk och de der stå-l endes affekter och åtbörder bättre kunde observeras, sågs en lappgubbe fjeska fram och åter, emellanåt hoppande jemnfotad, framstöta ur det beklämda bröstet gälla ljud, såsom då en hundvalp skäller. Han l. begaf sig äfven på predikstolen innan presten hann dit, började grimacera och gestikulera, men kunde ej! framföra ett ord. Nedförd derifrån och bort i gången, återkom kan genast och fjeskade som förr kring altaret under hela gudstjensten. En lappqvinna stod från gudstjenstens början till dess slut, såsom fastvext på ett ställe i choret skälfvande i hela kroppen, med utsträckta armar, ögonen blängande i taket och drog djupa sorlande andetag. Vid hennes sida ställde sig en annan, icke mindre märkvärdig qvinna på knäna och borrade hufvudet mot väggen. Framom bänkraderna stod åter en annan och ideligen trampade med ena foten, såsom en skärslipare eller spinnerska, stundom långsamt, stundom blixtsnabbt, under det att axlarne och hela kroppen voro i en svängande och dansande rörelse och ansigtsmusklerna spelade på ett besynnerligt sätt. Hvad som föregick längre bort i kyrkan kunde ej så noga observeras, hördes dock att der var stark rörelse och mycket tumult. Sannerligen en ruskig gudstjenst. D:r W. anmärker att i Karesuando, der läseriet för 2 å 3 år sedan börjat, hade det nu öfvergått till en stilla och from gudaktighet. Såsom bevis på vidskepelse äfven der, anföres, att de gudfruktiga ännu i kyrkan sågo svarta fåglar sitta på den ogudaktige klockarens axlar (ty han nyttjade ännu bränvin) och bortplocka Guds ord från hans öron, då prosten predikade, m. fl. dylika syner. — Vidare anföres att svimningar ofta förefalla bland läsarena i Lappmarken under väckelsens krisis, när de komma i stor ångest öfver sina synder eller deras känslor på annat sätt stegras till öfvermått. Exempel derpå omnämnes. En sådan afsvimning kan räcka ända till 3 å 4 timmar och, då den sjuke uppvaknar från ett sådant medvetslöst tillstånd, har han merändels hvarjehanda syner och uppenbarelser att meddela, både från denna och andra verlden, hvilka stundom äro rätt besynnerliga. Således hade en andeskådare sett en numera afliden länsman begagnas såsom körrehn af hin onde sjelf, som spännt honom för en lapp-pulka och kört med honom så obarmhertigt, alt länsmannen sveltats, flåsat och hängt lungan ur munnen. Menniskor som ännu vandra här på jorden, eller nyligen aflidit, se de ofta antingen i himmelen eller i helvetet. En gosse skall till och med hafva sett boskapen vandra på breda och smala väger. Såsom slutanmärkning anförer d:r W. att det väckta religionsnitet i Lappmarken ledes och hälles inom skrankorna af presterskapet, så att oordningar och laglösheter förebyggas och folket icke här såsom på andra ställen i Sverige skiljer sig från kyrkan, utan tvärtom närmare sluter sig till densamma. Bränvin finnes ej i Lappmarken och tvister och stridigheter biläggas i godo. Lappmarksboerna, dessa sträfva och halfvilda menniskor), säger d:r W., befunnos nu nitiske för laglydnad, sedlighet och inbördes kärlek.