Aftonbladet – 20 april 1849, sida 2

ah RS ar ling å sina egor afvetat och till närmaste kronobetjent det ej anmäler, samt ett vite af 43 rdr 46 sk. banko för hvar och en, som sig der till köpslag infinner. SET Mo Me RA EN LAGREFORMEN OCH JUSTITIEOMBUDSMANNEN. Mången torde ännu erinra sig de bemödanden, som vid början af sistlidne riksdag från ett visst håll gjordes för att åstadkomma ett med enighet verkande parti mot vissa af Kongl. Maj:t till Rikets Ständer öfverlemnade större reformförslag, såsom det till ny brottmålslag och det angående skatteförenkling. De representanter, som i allmänhet icke älskade reformer och de som för ett stationärt bemödande kunde vinnas, förenade sig kring herr von Hartmansdorff, hvilken med sin kända ihärdighet höll de sina tillsammans och i verksamhet, åtminstone vid de vigtigaste voteringarne. Af honom försummades icke något tillfälle, der en fördel för partiet kunde befrämjas. Herr von Hartmansdorff sjelf väckte motion derom, att kroppsoch skamstraffen måtte återgifvas den vidsträckta tillämpning de hade före 1840 och 1841 årens riksdag. Denna motion, som stod i uppenbar strid mot den åsigt, som låg till grund för brottmålslagförslaget, understöddes genom andra, utaf partiets medlemmar afgilna motioner, alla förutsättande att förslaget till ny brottmålslag, eller såsom det kallades straffiagförslaget, icke ens kunde a komma ifråga att antagas. Det var dock ej nog att söka förekomma lagreformen då för tillfället. Man borde äfven se till att, om en sådan reform ej i all framtid kunde hindras, den likväl måtte i möjligaste måtto fördröjas. Sålunda var partiet på allt sätt verksamt i sitt bemödande icke allenast att motarbeta det af lagkommitten uppgjorda, af K. Maj:t, efter vederbörande myndigheters hörande, godkända, till R. St. öfverlemnade strafflagsförslag, grundadt på det af Ständerna vid föregående riksdag formligen gillade penitentiereller frihetsstraffsystemet, utan ock att vinna bifall för hr von Hartmansdorffs förenämnde motion, äfvensom ett af hr grefve E. Sparre väckt förslag om utarbetande af serskild författning angående stöld, rån, bedrägeri och förfalskning, hvilka brott voro de, som under sednare tider mest tilltagit och i afseende å hvilka den nu gällande lagstiftningen kunde anses bristfällig. (!!) Sedermera kunde — så sade man — andra delar af äldre brottmålslagen ändras, och efter det på sådant sätt hela lagen, bit för bit, blifvit sönderplockad och efter voteringarnes utslag vid olika riksdagar hoplappad, kunde af dessa lappar bildas ett helt, hvilket då förmenades blifva en sådan brottmålslag, om anstod svenska nationen. ett sådant sätt att gå tillväga hade för afsigt att åstadkomma ett lagverk, med de ovilkorliga fordringarne på öfverensstämmelse emellan serskilda stadganden och ansvarsbestämmelser, samt på tydlighet och fullständighet, må en hvar bedöma. Mången har trott sig ej: annorledes kunna förklara meningen med förslagen om partiel ändring af en brottmilslag, som är bygd på ett redan utdömdt straffsystem, än såsom ett försök att åt dem, som nitälska för en förbättrad brottmålslag samt kraft och skyndsambhet i dess tillämpning, anvisa en bana, som, under sken att leda till målet på en genväg, skulle helt och hållet aflägsna derifrån. Af de många representanter, som verkligen önskade en förbättrad brottmålslag, voro åtskillige icke i tillfälle att af sig sjelfva bedöma beskaffenheten och värdet af det till deras pröfning framlagda förslaget, hvadan de måste lyssna till andras yttranden derom. De åter, som; efter närmare kännedom af förslaget, i hufvudsakligaste delar gillade detsamma, bade icke bildat något parti, antingen i brist på chef, eller emedan personer, som hysa öfvertygelse att hvarje god sak bereder sig sjelf framgång, sällan hafva sinne för ensidiga bearhbetningar. Nog af, de gjorde icke några bemödanden för förslagets framgång, eller föratt vinna de representanter, som i anseende till ämnets vigt och tvekan om egen förmåga att bedöma detsamma, vore till sin öfvertygelse obestämde. Destomera verksam var hr v. Hartmansdorff och de med honom liktänkande. Huru mången, som, i saknad af egen öfvertygelse, lät sig ledas af dem, kan man ej veta. Men då ändtligen mot riksdagens slut, hvarförinnan ett stort antal representanter, serdeles bland Ridderskapet och Adeln, lemnat staden, lagförslaget hos rikstånden förekom, var allt så väl beredt, att förslaget hos adeln och presteståndet förkastades nästan utan granskning och diskussion; hvaremot dessa stånd förenade sig i det beslut: att en underdånig skrifvelse skulle till K. Maj:t aflåtas, deri Rikets Ständer, med anmälan att de ej kunnat antaga hvarken K. Maj:ts proposition, eller lagutskottets derpil: grundade förslag angående ny strafflag samt lag om verkställigheten af straffarbete och fäni gelsestraff, ville i underdånighet anhålla, att — enär behofvet af en skyndsam förbättring i brottmålslagstiftningen icke medgåfve det uppskof, som skulle erfordras för utarbetande af ett nytt förslag till strafflag, samt en dylik förbättring förmodades lämpligast böra börjas : dels och förnämligast med ordnandet af straff-: systemet, i synnerhet hvad anginge frihetsIstraffen, hvilka i sednare tider erbållit en vidsträcktare tillämpning än 1734 års lag förutsatte, dels med en förändring i lagstiftningen lom straffen för stöld och rån, bedrägeri och förfalskning — K. Maj:t ville låta utarbeta och Ttill nästsammanträdande Ständer framlägga ej -Imindre ett förslag till lag om verkställighet -laf straffarbete och fängelsestraff, jemte de moIdifikationer i straffsystemet för öfrigt, som kunde anses nödiga, än äfven till en författning angående ofvanberörde förbrytelser. Hac harcsareoch hondestånden, Huruvida man med. af hvilka ur fö ti g c 5 s( d fö a st d b Db -——-BS DD LL RV ff -— i 3 kH OA MM n I d