Aftonbladet – 19 april 1849, sida 2

t. ex. de flesta målarefärger. Till och med: arsenik och fosfor begagnas nära nog alldeles icke i medicinen, under det att de hafva en stark åtgång för tekniska behofver. Tygfärgare konsumera stora qvantiteter giftiga artiklar; alla metallarbetare behöfva gifter; galvanoplastiken och Tfotografien bafva nyligen betydligt ökat behofvet af sådana; och detta behof skall för hvarje decennium mångdubblas, så snart kemiska kunskaper blifva spridda bland den större allmänheten; och i samma min skall det blifva omöjligare och farligare att med drakoniska lagar qväfva detta behofs tillfredsställande: omöjligare derföre, att kemien kan konsten att göra gifter af förut oskadliga ämnen, farligare daerföre, att en slik kunskap då skall utöfvas af opålitligare personer. Deremot måste det anses för lika orätt och kan blifva lika farligt, att lemna handeln med gifter utan alla kontroller. Det är fördenskull vår tanka, att gifthandeln lika litet kan uteslutande förbehållas åt apotheken, som den bör tvingas derifrån och kastas i händerne på kemiskt och medicinskt obildade personer. Apotheken i riket äro ganska få, och den fria konkurrenscn är för öfrigt ingalunda våra i urgamla privilegier ingrodda, af urgamla monopolier omhägnade apotheks element: de skulle af båda dessa skäl omöjligen kunna tillhandahålla samtliga de andra yrkena deras behof af giftiga artiklar hvarken med hänsyn till qvantitet,. qvalitet, antalet eller, aldraminst, priset. Följden blefve, att konsumenten tvingades att fylla sitt behof från andra säljare; derigenom skulle nya, oberättigade säljare uppstå, och slutligen följden blifva, att författningen icke allenast icke efterlefdes, utan tvärtom den sista villan blefve värre än den förra. Helt annat blefve deremot förhållandet, om gifthandeln väl icke förbjödes apothekarne, men icke heller ansåges såsom någon rättighet, tillhörande de privilegierade apotheksinrättningarne (ty apothekens egentliga bestämmelse är endast att sälja medikamenter; handeln med techniska föremål må för dem vara en tillåten bisak, icke ett tillhörande vilkor, icke en rättighet, så snart den ej är en skyldighet). Apothekarnes personer bör den deremot kunna tillhöra, om de dertill göra sig behörigen qvalificerade; men den bör också tillkomma hvarje annan person, som dertill gör sig på samma vis qvalificerad. Detta vill med andra ord säga, att gifthandeln bör göras tilll ett eget sjelfständigt yrke, som kan förenas med ett annat, men ej nödvändigt måste det. Man kan kalla detta yrkes utöfvare för Drogist, om man så vill; man kan ock kalla honom för Gifthandlare. Rättigheten till detta yrkes utöfvande må utfärdas af sundhetskollegium, liksom den fortfarande kontrollen deröfver utöfvas af detta embetsverk; men ingen inskränkning må ega rum i antalet af sådana handlande; utan må hvarje kompetent person ega rättighet att sig hvar och när som helst nedsätta; men för att vara kompetent måste man inför sundhetskollegium undergå en kemisk, naturhistorisk och toxikologisk examen. hvartill fordringarne böra motsvara dem uti apothekarecxamen, eller, om man tagit denna sistnämnda eller någon akademisk examen i dithörande vetermskaper, blott en toxikologisk examen. En sådan handlande borde det nu vara tillåtet att försälja sina varor till hvarje känd person, som vore i oförminskad besittning af sina öfriga medborgerliga rättigheter, likväl mot dennes skriftliga och, om man så vill, bevittnade recipisse. Gränsen mellan gifthandlaren och apothekaren vore ganska lätt att uppdraga, då den förre ej finge handla med sådana artiklar, som uteslutande användes för medicinskt behof, ej eller underkasta andra artiklar sådana blandningar, som hade för ändamål att aptera dem till läkemedel. Uti de försålda qvantiteterna borde ej en sådan gräns tillskapas; ty den kunde ej bevakas. Måtte hvarje person, som ei af fördom, kastintresse eller andra låga motiver hindras att vilja det rätta, behjerta denna framställning!! Technisk kemist. I ——