Aftonbladet – 18 april 1849, sida 2

blidare, ånyo låta höra sig på scenen. rakas HVAD ÄR NU ATT GÖRA I REFORMFRÅGAN? ) Då man vill göra sig reda för det praktiska af denna fråga, måste den rätta methoden vara, att till en början anteckna till minnes de punkter eller kapitel af frågan, om hvilka alla äro ense, och som på denna grund kunna anses redan afgjorda. Det återstående arbetet bör då blifva lättare, i samma mån som tvistepunkterna blifva färre till antalet. I detta hänseende blir den omständigheten al stort interesse, att oss vetterhgen ingen enda af dem, hvilka hittills uppträdt till försvar för det hvilande kungliga representationsförslagets antagande, gjort detta derföre, att de ansett förslaget vara något i sig sjelf godt, än mindre förträffligt. utan endast och allenast för att deruti hafva en öfvergång till något bättre,, och emedan de betraktat nyssnämnda antagande såsom den enda möjliga utvägen att komma ifrån det närvarande oefterrättlighetstill-tåndet. Af serskild betydelse härvid är måhända, och förtjenar ihågkommas, att Aftonposten, för närvarande om vi ej bedraga oss, den mest ministeriella bland hufvudstadens tidningar, flere gånger uttryckligen förklarat, att den alldeles icke vill prisa förslagets innehåll, utan erkänner väsendtliga brister deri, och i det afseendet till och med åberopat en likväl icke namngifven ,engelsk radikal såsom auktoritet, hvilken emedlertid, lika med Aftonposten sjelf, hade styrkt till förslagets antagande, såsom ett något bättre än intet, — Det äf likväl klart, att innan man lägger en annans opinion i vågskålen, så är det nödigt att närmare känna hvad denna opinion betyder; och det var af detta skäl, samt för att icke tillägga Aftonposten någon mindre fördelaktig mening om det nya förslaget än dess redaktion kunde vilja vidkännas, som vi funno angeläget att noga tillfråga Aftonposten om denna mening när han utien af sina artiklar, till förord för förslagets antagande, åberopade utgången vid Lidköpings reformsällskap och hr kapten Kylbergs yttrande derstädes såsom ytterligare auktoriteter från den liberala sidan. Vi frågade nemligen då huruvida Aftonposten äfven instämde i det omdöme, som hr kapten Kylberg afgifvit om representationsförslaget, betraktadt i och för sig sjelf, nemligen att br K. ansåg det alltför bristfälligt för att kunna tillfredsställa svenska nationens anspråk på en liberal reform. — Då blef, såsom läsaren lärer minnas, Aftonposten ordentligt ond, menade att i Aftonbladets fråga låg något försåtligt, och påminte med en viss ädel harm, att han, Aftonposten, vid mångfaldiga tillfällen hade, långt före kapten Kylberg, yttrat detsamma om förslaget, som hr kaptenen. l Vi bedje om ursäkt att hafva besvärat läsaren med upprepande af saker, som äro förut kända; men den tid och det utrymme som härtill blifvit använda skola säkert befinnas icke onyttigt förspillda, om man erinrar sig hvilken stor vigt i afseende på bedömandet af det praktiska i reformfrågan måste ligga derpå, att sjelfva de hufvudsakliga kämparne för förslagets antagande erkänna, att det icke kan tillfredsställa nationens billiga fordringar på en liberal reform, samt således, med föga andra ord, sjeifve förklara detsamma odugligt. Vi kunne t. o. m. icke undgå att förklara vår tillfredsställelse öfver den häftighet, som Aftonpostens red. förrådt vid detta tillfälle, liksom om den funne sig sårad vid blotta föreställningen att kunna blifva misstänkt att gilla och försvara förslaget för dess egen skull, och vi hafve nästan betraktat denna lifliga rörelse såsom ett tecken, att ett närmande mellan Aftonbladets och Aftonpostens åsigter ännu en gång torde vara att hoppas. Emedlertid synes numera den bestämda slutsatsen kunna dragas af det föregående, att det kungliga förslaget under sådana förhållanden knappt kan betraktas annorlunda än såsom er husvill, den ingen vill kännas vid och bebålla utan som på sin höjd en eller annan af barmhertighet lemnar tak öfver hufvudet för natten, och litet värma i spisvrån, men blott föl att skjutsa honom sin kos så fort som möjligt — kanske likväl icke alldeles otänkbart, at! den stackars vandraren till slut får härbergt hos erkebiskop Wingård eller presidenten Hart: mansdorff. ) Tvenne föregående artiklar i samma ämne, s Aftanhladat x Or arch OR