Aftonbladet – 17 april 1849, sida 3

La Idamöter. Agronom. IRÄTTEGÅNGSocH POLISSAKER. I går afton klockan half 40 tillkännagafs genom brandsignaler, att elden var lös. Den hade utbruti i skräddarmästaren Bäckströms egendom, huset MM 64 vid Hornsgatan; men blef lyckligtvis snart dämpad, utan att någon större skada skedde. Vid förhöret i dag upplystes, att en snickararbetare Holmström, hvilken i ett af vindsrummen, som för tillfället begagnades såsom snickareverkstad, upptändt eld i kakelugnen med hyfvelspån, dels i ändamäl a:t koka lim, dels emedan han ämnade qvarligga i rummet öfver natten, utgått på en stund från rummet, men vid sin återkomst funnit hela rummet uppfyldt iaf eld och rök. I förskräckelsen hade han då aftaigit rocken och försökt att med tillhjelp af densamma dämpa elden. Under tiden hade tvenne karlar från gatan observerat elden genom fönstren, samt underrättat den i huset boende källarmästaren Boijsman derom, hvilken i ögonblicket skyndade upp till den brinnande kammaren med några ämbar vatten, hvarigenom den antända spånen släcktes. Åtskilliga verktyg hade emellertid hunnit till st5rre delen förbrännas af elden, hvilken förlust drabbade Holmström sjelf. Hr Boijsman fick äfven sina kläder uppbrända. Holmström, som i början hjelpt till att bära vatten, hade af olyckshändelsen blifvit så konfundeiad, att han sprungit hem ifrån alltsammans. Vid förhöret var han mycket nedslagen: — I dag på förmiddagen hade åter en eldsvåda uppkommit. Några vedbodar inne på gården vid Amihoffska huset i hörnet af Sperlingens backe och Nybrogatan blefvo lågornas rof, men genom skyndsamt tillkommen rask hjelp dämpades elden och räddades de stall och foderskullar, som, fulla med hö, äro belägne invid sjelfva de uppbrända bodarne. Vid släckningen utmärkte sig genom rådighet och raskhet synnerligen språkläraren Englund. — Elden tros vara uppkommen genom aska, som blifvit utlagd, utan att vara fullkomligt släckt. — I dag inlemnades till poliskammaren af bagardrängen Thor ett memorial, af innehåll, att då han, som ligger i rättegång med sin husbonde, bagaren Wennherg, för några dagar sedan begärde lof af sin husbonde att gå upp i hofrätten, för att derstädes, der nämnde rättegång för närvarande är anhängig, inlemna några handlingar innan kl. 42 på dagen, emedan han i motsatt fall skolat riskera att förlora fatalierna, men hr Wennberg bestämdt vägrat honom tillåtelse, hade han, för att icke förlora sin sak, ändock begifvit sig dit, men efter sin återkomst blifvit af sin husbonde slagen med enkarbas; för hvilken behandling han nu af öfverståthållareembetet anhöll att blifva från hr Wennbergs tjenst skiljd. — Hörd häröfver, förklarade hr Wennberg, att drängen väl begärt lof att få gå bort, men som hanicke sagt hvart han skulle gå, hade hr W.: nekat honom den begärda tillåtelsen. (Denna uppgift bestreds af drängen, som påstod att han tydligt sagt,i hvilket ärende han ville gå ut.) Dessutom tillade hr Wennberg, natt då han vägrat drängen att gå, men denne trotsigt förklarat, att han skulle gå utan tillåtelse, om han icke erhölle den, hade hr W. på förhand förklarat honom, att om han understod sig gå ut, skulle han ångra sig vid hemkomsten; samt att hr W. ieke haft någon annan utväg, då Thor likväl bortgålt, än att vid hans återkomst med en karbas gifva honom smörj. — Drängen befalldes emedlertid att återgå i tjensten samt att vidare fortsätta sin tålan i kämnersrätten, om han trodde sig dertill befogad. Spelaren Frans Hellström contra Folkbladets redaktör K. J. Ekeblad. Folkbladet har i ett par nummer med värma och oförskräckthet anfallit två slags otäcka mnästen för lasterna: bordellerna och spelklubbarne. Att dess utgifvare derigenom förvärfvat sig fiendskap af desse nästens värdar är således en helt naturlig sak. Hotelser och tumningar med löften om mutor skola icke hafva förmått hr Ekeblad att afstå från sitt högst lofliga företag, utan tvärtom utlofvade han i sista numret att nästa söndag vidare skrifva mot oordningarne och sedeslösheten. Väl kunnig i allt slags konstigt spel och skicklig i konsten att vara innehafvare af hvilket kort som helst, har birribiklubbvärden Frans Hellström också icke varit i förlägenhet för att vara innehafvare af en af hr. Ekeblad utgifven skuldsedel. densamme befinner sig en förbindelse, undertecknad af bagaren Borglund, hvaruti denne förbinder sig att af medel som kunde inflyta för en af Ekeblad utgifven skrift Odalmannen, utbetala reversens belopp. En annan påteckning af Borglund finnes också å dokumentet, hvåri säges att något af texten i den förra påskriften blifvit tillsatt sedan Borglund derunder tecknat sitt namn. På grund af detta dokument hade nu Hellström inkommit till poliskammaren med ett memorial, hvaruti han angifver Ekeblad att hafva förfalskat Borglunds påteckning. Ekeblad och Borglund voro till i dag uppkallade, men den förre hade anmält att han af sjukdom vore förhindrad att sig inställa. Borglund hördes dock och förklarade att det, som blifvit tillskrifvet. sedan han undertecknat sitt namn, icke vore af honom sjelf skrifvet, men att han derom sedermera blifvit underrättad och att han erkände det såsom sitt, samt vore villig att inlösa reversen. Målet blef uppskjutet till i morgon, då Ekeblad vid hemtningsäfventyr ålades att sig inställa eller förete betyg öfver sin sjukdom, Oförskämdheten hos den kände biribisten att, — då han måste veta med sig sjelf att Folkbladet angående spelarne talat endast sanning, som är nästan hvar menniska i Stockholm kunnig, — offentligen söka få Ekeblad dömd som förbrytare, och dervid stödja sig på en möjligen af hr Ekeblad i sjelfva