Aftonbladet – 17 april 1849, sida 1

ten O. Lindahl, Skonserten JEHU. Fartyget ligger norr it!om Mellantrappan, och utklarerar Onsdagen den 48 d:s. e KORRESPONDENS-ARTIKEL. Berlin, den 8 April. Tysklands enhet, som vi sedan århundraden önskat och hoppats, som vi under de sista tre årtionderna eftertrånat med ett slags passion, och hvilken vi för ett år sedan trodde oss hafva nått, träffades i de sista dagarne af ett nytt slag, hvars verkningar icke kunna motses utan farhågor. Frankfurtska Nationalförsamlingen är ett barn af Marsrevolutionen; och hade denna församling från början behålSit sin revolutionära ståndpunkt och med driIstig hand skapat en tysk grundlag inom de -Iförsta 4 eller 6 veckorna, så skulle den icke ti mött något motstånd hos de tyska furstarne eller deras kabinetter. I stället blef den ett professorsparlament, som arbetade partikularismen och egoismen i händerna. Furstarne 0) hemtade sig snart från förskräckelsen; samtslliga kabinetternas och den gamla polisens ledamöter kringhvärfde dem, framhöllo demokra-Itien som en skräckbild för de förmögnare un.Idersåtarne, och, för att gifva sannolikhet åt sin förespegling, begagnade med skicklighet de likasom af sig sjelfva sig erbjudande gatupploppen och arbetareoroligheterna, och den vid (stora statsskiften oundvikliga stockningen i -Ihandein och näringsrörelsen I Oktober hade iman i Österrike kommit såvida med bajonetHternas tillhjelp, att folksuveräneteten var tillintetgjord; den 9 November skingrades nationalförsamlingen i Berlin genom soldater, och tyska parlamentet i Frankfurt var då redan så vanmäktigt och förskräckt, att det godkände dessa råa våldkräktningar, belåtet med att Det fortfor med sina rådplägningar, tills detj ändtligen insåg klart att det med hvarje dag nalkades döden och att dess återstående tillI varo endast berodde på de begge stormakternas — Österrikes och Preussens — nåd. I Januaril detta år begyntes notvexlingarna, och intet tvilvel återstod sedan på det factum, att Österrike betraktat hela Frankfurterförsamlingen som en komedi, hvars sista akt nu vore inne. JOsterrike ville ingenting annat än en ny uppllaga af deh gamla fö: bundsdagen, med en förökad representativ makt derstädes åt de ser: skilda regeringarna, i ett så kalladt statshus, der det sjelf förbehöll sig presidentskapet för evärdeliga tider. Enligt denna plan skulle hela Tyskland bli Habsburgska huset underdånigt. Det var naturligt att Preussen icke kunde ingå på en sådan plan och blifva Osterrikes vasall. För att komma lättast ifrån saken önskade det sjelf bilda en förbundsstat af trängre område, mellan sig och de tyska stater, som ville ingå i detta nya förbund. Di fträdde Syd-Tyskland upp emot Nord-Tyskland. I Bäjern hade munkarne upphetsat folket emot det protestantiska Preussen; i Sachsen vaknade den gamla harmen öfver Preussens eröfringar; i Hannover kunde konungen icke fördraga någon afkortning på sin suveränitet; detsamma var förhållandet i Wörtemberg; man märkte på alla håll tydligt hur den furstiiga herrsklystnaden stegrades och hvilken cnighet som rådde bland alla kabinetter i förnekandet åt folket af hvarje röst vid ordnandet afsina politiska angelägenheter, och huru meningen var att öfverallt resa absolutismens fana. Frankfurtska parlamentet väntade hvar dag sin upplösning och att någon oktrojering af en allmän tysk författning ifrån Österrike eller Preussen skulle sätta inseglet på revolutionens graf. På den oerhörda ifvern hade en allmän slapphet följt, och tyska parlamentet såg sig omkring som ett hjelplöst barn, med bedjande och ängsliga blickar. Af Osterrike hade det likvälingenting att hoppas. Preussen önskade åtminstone en förbundsstat, sedan österrikiska noten af den 4 Mars lagt öppet i dagen Habsburgska husets anspråk på det gamla systemets återställelse till förmån för sig. I denna det frankfurtska parlamentets förtvillade ställning uppträdde Welcker med sitt bekanta förslag, såsom det sista nödhjelpsmedlet; han fordrade djerft att grundlagen genast skulle antagas och tyska kejsarkronan erbjudas åt konungen af Preussen. Det var ett heroiskt medel, men det enda som återstod; och parlamentet ingick såvida derpå, att det antog en vallag med direkta och omedelbara val, stadgade ett suspen-l: sift veto, och förklarade konungen af Prcussen för Tysklands ärftliga öfverhufvud, ifall han ville ingå på den sålunda fulländade grundiagen. Den 2 April såg man den frankfurtska kejsaredeputationen i Berlin, i vår belägradel: stad. Den bestod af 32 bland tyska folkets ombud, anförde af deras ;president och vice president. Folket emottog dem med glädjebetygelser, såvidt det fick tillåtelse att yttra sådana. Magistraten och stadens representanter voro dem till mötes på jernbansgården, för att afhemta dem derifrån i öppna vagnar; gatorna voro fyllda med menniskor. Men på bangården stod äfven en bataljon i slagtordning, och alla konstaplar voro i beredskap att skjuta, slå och häkta, ifall något tecken till oroligheter yttrade sig. I denna fruktan för oroligheter, upplopp och revolutioner, lefva maktens innehafvare ännu ouppbörligt härstädes, och derföre ega vi ännu alltjemt ett läger af 23,000 man inom vårals murar. Det var ett elakt tecken att vår diktator, hr Wrangel, icke en gång ville tillåta uppförandet af en serenad åt kejsardeputationen, på gatan utanför de deputerades hotell. Endast på gården fick den uppföras, och det lät som en parodi, när den bekanta sången: ,Wo ist der Deutschen Vaterland ? genljödli inom denna stängda krets mot dess författare, den gamle Arndt, som: äfven var medlem afls leputationen. ; Under tiden herrskade inom hela Berlin den VV SS MM AA mm jJe p— UV (Tf: Mm a SA ÅA CD FR UN — FN AV Jr Ar