Aftonbladet – 16 april 1849, sida 3

ETT GIF-AKT, stäldt till alla raska, svenska gossar, både unga och gamla. Bort med den falska konst, som sinnets kraft förvekar, och flärdens tomma präl och yppighetens lekar Här vill naturen se det enkla, allvarsamma, Här vill i torfligt bo hon stora sinnen amma. Här vandre fri och stolt bland fjellarne en ätt, Som sjelfmant gör sin pligt och kräfver ut sin rätt: Och i sin enfald vis, uti silt armod ärad, Omfamnar faran glad, oeh döden cförfärad Tegner. Insändaren önskade, genom dessa rader, kunna fästa den allmänna uppmärksamheten på några förhållanden, hvilka, om än ej helt och hållet förbi sedda, dock ej lyckats frammana det varma intresse (och deraf följande handling), som de utan all gensägelse i så hög grad och i mer än ett hänseende påkalla och förtjena. Dessa förhållanden äro: 4:0 Den hos oss förhandenvarande fullkomliga brist på sådana allmänna folknöjen, hvilka — utom sjelfva nöjet och inneboende förmåga att afända sinnet ifrån osedliga och för helsan skadliga förströelser — medförde den stora nyttan, att hos den manliga befolkningen väcka täflan uti, och således äfven utbilda och uppöfva de för en man nödvändiga egenskaperna: hurtighet, styrka och vighet. 2:0 Den med hvarje dag mer och mer synbara minskning uti antalet af jagtens vänner, och deraf följande brist på goda skyttar, på allmännare spridd kunskap i skjutkonst, äfvensom på skjulgevär. Hvar och en, som icke redan genom isolerande sjelförgudning är hemfallen under de onda makterna, utan med broderlighet och menniskovänligt deltagande ser sig omkring ibland sina grannar och medmenniskor, kan icke undgå att förvånas öfver, samt djupt beklaga, den fullkomliga bristen på allmänna förströelser — så kallade folknöjen — hvilka likväl af forntidens vise skattades så högt, och det med rätta. Den rike, sysslolöse, af alla slags njutningar öfvermätte veklingen kan ej fatta det oafvisliga behof, som den under veckans lopp i strängt arbete och med mingahanda försakelser trälande menniskan känner, att genom någon förströelse återgifva sinnet den spänstighet, som af brödbekymmer och tungt arbete blifvit medtagen; kan ej fatta, buru desse ovilkorligen behöfva hvilodagen. — Huru begagnas nu denna hvilodag? Ehuru sinnet för gudstjonst och andaktsöfningar i vära dagar visserligen icke är till alla delar sådant det borde och kunde vara, är dock ännu — som bättre — hos massan behofyet af en sådan religiös vederqvickelse kändt och erkändt; och våra tempel sarula alla, utan ståndsskilnad, att gemensamt i broderlighet, kärlek och samdrägt njuta af detta oskattbara goda. Men vid utgången ur templet skiljes massan åter i lika många klasser och ständ, som stigar leda öfver kyrkovallen; och alla dess passioner, åter frigjorda, rasa hejdlöst omkring. Dessa demoner heta: egoism, högmod, öfversitteri, hånande förakt, och af dem aflade, icke mindre vederstyggliga, foster, som kallas: afund, vildt trots, lömskt krypande och dolskt hämndbegär. Detta bör, det måste ändras; ty det är ej rätt, det är ej godt! Guds tempel är öfverallt; och hvar finnes det väl skönare än i den fria, herrliga naturen, der goda menniskor, under oskyldiga lekar och hjertligt skämt, sällskapligt njuta af Guds ovärderliga gåfva — glädjen? Derföre må denna samling, som på förmiddagen i kyrkan var tillsammans, äfven på eftermiddagen så förblifva, på något dertill passande ställe i det gröna, och der, under Iek och ras, hjelpas åt att besvärja lifvets sorger och svårigheter, för att sedan med återvunna, ja förhöjda krafter och mod åter börja striden, som förelades oss alla i domen: Du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett, till dess du varder åter till jord igenn. Det kan icke annat än djupt smärta menniskovännen, att på helgedagseftermiddagarne, uti städer och större byar, se dessa skaror af ynglingar drifva ikring gatorna med blickar, som tydligt säga, att de hafva bjertans tråkigt och längta efter skymningen, för att då kunna få smyga sig in i dessa dolda nästen, dessa afskyvärda afgudatempel för dryckenskap, spel, otukt och dylika laster, hvilka medtaga de beklagansvärda offrens sparpenningar, deras helsa och — hvad än värre är — deras sinnesfrid och sjelfaktning. Fåfänga och fruktlösa skola emedlertid alla dessa nykterhetstal och allt detta sentimentala prat om hopens osedlighet förblifva, och endast väcka hat och ondska, då denna hop ser, att de bildade, i alla afseenden bättre lottade klasserna vilja beröfva dem dessa enda för dem tillgängliga njutningar, detta enda sätt att (om ock blott för någon mindre stund) komma dem att glömma den för dem så öfvervägande skuggsidan af lifvet; om ej i sak och handling något bättre erbjudes dem! — Först, när de s. k. bättre blanda sig in uti massan, och på ett sannt, humant och kristligt sätt umgås med de mindre bildade, skall det lyckas att vinne dessas förtroende och tacksamhet; då de äfven snart nog och villigt skola emottaga denna hjertats bildning, som är och förblifver hufvudsak, och sedan finna en sann och högt värderad vederqvickelse i rena och oskyldiga förströelser. At en sådan allmän, hjertligt välvillig umgängelse emellan menniskorna, ifrån hvilken ingen för fattigdom eller s. k. ;vanbörd vore utesluten, utan endast den på hjerta fattige (skurken och den lastfulle, han månde för öfrigt vara af hvad klass eller vilkor som helst) med det förtjenta föraktets flammande svärd afskiljdes: skulle fridfullt, försonande och välsignelserikt inverka på hela samhället, är väl icke något tvifvel underkastadt. Att antalet af jagtens vänner så mycket aftager, kommer sig naturligtvis i första hand af den tilltagande bristen på föremål för jagten. En betydligt utvidgad odling, skogarnes nedhuggning och utödande, allmänningars fördelning ibland enskilde egare m. m., hafva i den tätare befolkade delen af fosterlandet numera nästan helt och hållet omintetgjort all jagt; men nekas kan icke heller, att en viss dufyvenhet i lynnet hos nutidens ungdom förlamat begäret att uppsöka tillfällen till detta nöje, der de ännu, om ock mera sparsamt än förr, sig erbjuda. En sådan minskning i jagt gör följdriktigt äfven skyttarnes led glesare, och finnes detta bäst af förbållandet ibland beväringsungdomen, som visar, att då förr ibland beväringen, åtminstone i många orter, var svårt träffa på någon som ej mer eller mindre handterat bössan, det nu för tiden är snart sagdt lika svårt råka på någon, som lossat skott förr; och har insändaren mer än en gäng med bitter barm och verklig sorg sett, huru en och annan af desse för öfrigt dugtige, unge karlar bleknat, då han skolat afbita den lilla exercispatronen till laddning. Sådant duger icke i tolfte Carls lanrd, — det måste åter blifva annorlunda! Och hafva vi icke mera harar och fogel att skjuta på, så låtom 055 skjuta på tafla och sålunda ändå öfva oss för alt eN fång då dat kammar I fråga hköinna sätta dan