po 0 SMI TVSRe STEPS BV MLERERSUE DUFUIUPLIE UP FLLARIK de hos Ormarne, kände af den länga, smala kroppsformen, de slingrande rörelserna, orsakade af refbeInens öfvervägande utbildning, de ofta vackra, aflifliga färger lysande fjällen, de ej sällan förekommande gifttänderna, samt bristen på fötter. Hos Ödlorna deremot finna vi 4 extremiteter, och hos Sköldpaddorna bildar det inre skelettets framträdande till ett yttre egendomliga former; de plåtar, som täcka Sköldpaddan ofvantill, utgöras nemligen af ryggradskotorna och de undre af refbenen. Angående amphibiernas geografiska utbredning anmärkte professorn, att Grodorna äro kontinentala djur, nästan aldrig förekommande på smärre öar. De hafva ej blifvit iakttagne på Canari-öarne, Cap Verd-öarne, icke på Söderhafvets eller Sandviksöarne, samt finnas troligtvis ej heller på Nya Zceland. Ormarne deremot äro mindre kontinentala; några af dem lefva i hafvet, långt från fastlandet. Ödlorne äro mera jemnt fördelade på haf och land, ehuru alltid uppehållande sig i de större vattensamlingarnes närhet. Sköldpaddorne slutligen lefva så väl i sött och salt vatten, som på land. Vi se häraf den allmänna regeln bestyrkt, att inom hvarje stor afdelning är det de högst utbildade, som äga den vidsträcktaste förekomst på jordytan. Men i ingen djurklass har individen så stor utbredning öfver jorden som i Fåglarnes. Svalan, som om sommaren vistas hos oss, skyndar mot den kalla vinterns inbrott till varmare trakter, till Afrika, och detta med en hastighet af 45, ja 30 mil i timmen. Så strömma hvarje höst från polarbältet de der förkommande fåglarnes mer än halfya artantal mot hetare zoner och återvänder nästföljande vår. De utgöra framför andra det rörliga elementet i jordens djurverld; nästan alla flyga, vattenfoglarne dyka, strutsarne löpa, några såsom den märkliga Apteryz, gräfva hålor; så att hvad insekterna äro bland de lägre, det äro foglarne bland de högre djuren. Blodomloppet är hos dem dubbelt, det vill säga, det strömmar från ena hjertkammaren till lungorna att der syrsättas, återgår från dem till hjertat och utpulseras från den andra kammaren till kroppens alla delar, från hvilka det, förbrukadt, återkommer till hjertat, för att så oafbrutet renas, bildas och cirkulera. Det är här varmt; kroppen har en varm beklädnad, de fjädrar, som betäcka den, äro ytterst svaga värmeledare, så att de ej släppa ut kroppsvärman samt ytterst lätta; fågeln är ett fjädradt 2-fota djur. Munnen är bildad till en hornartad näbb, utan egentliga tänder, hos vissa beklädd af lameller; den gör ibland handens tjenst. Men hvad som egentligen är att anse såsom handen, är hos dessa djur beklädt med vingpennor, luftiga och lätta. Luft äger ock djuret inneslutet i sin vidgade bröstkorg, luft fyller märgens ställe i de med håligheter genomdragne benen, — hela fogeln är en lefyande ballong. Men ock en lefvande orgel. Ty nu frambryter en ny riktning af den organiska rörelsens mekanik: djurens språk. I sången ligger grunden till foglarnes sällskaplighet, de svara, locka eller härma hvarandra i olika toner, i skilida krafter, från ankans snatter, tuppens galande den tidiga morgonen till näktergalens slag den stilla qvällen. Och äfven örat är vida högre utbildadt än hos föregående djurklass: det är här öppet utåt samt omgifvet med egna i krans ställda fjädrar, för att snabbare och säkrare upphemta ljudets vibrationer; något egentligt ytteröra saknas deremot. Träda vi från dessa luftens innevånare öfver till Däggdjuren och först påträffa dei vattnet lefvande, tunga Hvalarne, der extremiteterna blifvit fenlika, så tyckas vi visserligen hafva tagit ett steg tillbaka. Djurverlden tystnar i menniskans närhet, den binder sig mera vid jorden. Men hjernan får sina särskilda partier; synens, smakens och hörselns organer blifva mera utvecklade; extremiteterna antaga gradvis fullkomligare utbildning, från Hvalarnes fenor, genom de Enhofvades och Idislande djurens i hornhylsor inneslutna, Rofdjurens m. fl. till tassar frigjorda tår, till Apornas händer. Hos menniskan blir kroppsställningen vertikal, den höjer sig utom och öfver den vida, rika djurverlden. Alla nationers samlingar förvara vid pass 20,000 arter Ryggradsdjur, af hvilka vetenskapen i sina systemer inregistrerat omkring 42,000, deraf 5600 fiskar, 1500 amphibier, 43500 fäglar och 1500 däpggdjur. Af fossila qvarlefvor känner man ungefär 2400, så fördelade, att fiskarne utgöra 1400, amphibierna 1300, fåglarne 400 samt däggdjuren 600. Det är dock satt utom allt tvifvel, att detta de utdöda djurens antal varit betydligt större; och Agassiz har genom en beräkning på fiskar, förr och nu kände inom samma spatium, trott sig kunna uppskatta fossiliernas antal till 25,000 fiskar, 3000 fåglar och däggdjur, 4000 amphibier samt 40,000 mollusker. Efter denna resumå af det rika ämnet öfvergick prof. till en flygtig blick öfver de Zoologiska Verldsdelarne. — Med ett lands Fauna menas sammanfattningen af alla de djur, som lefva inom detsammas region. Vid ett betraktande af den olikhet, som visar sig vid djurverldens fördelning öfver jordytan, blir det tydligt, att man kan urskilja vissa större sträckor, ägande större eller mindre öfverensstämmelse i sin Fauna. Sådana äro i allmänhet 3, nemligen 4) Oceanien, 2) Nya Holland med Nya Guinea, 5) Gamla Verlden, 4) Madagaskar, och 5) Sydamerika. Occanien innefattar de öar, i hvilkas medelpunkt Nya Zeeland kan anses belägen. Det är der som de refbildande korallerna ymnigt uppträda; de mollusker, hvilka här förekomma, äro för denna verldsdel alldeles egendomliga. Deremot visa sig inga grodor eller ormar; högst få däggdjur och insekter, och äfven fåglarne äro af ett ringa antal, hufvudsakligen Papegojor. Nya Holland är till Faunan ännu mer egendomlig. Detta flodfattiga land äger inga andra, än de genom hjernans bildning lägsta af däggdjuren: Marsupialier, till hvilka den bekanta Kängurulhu hörer, och hvilka genom sina särskilda arter visa antydningar till representanter af nästan alla andra däggdjursformer. Hvad det deremot äger af fåglar och insekter, är för detsamma ganska egendomligt. Kring dess kuster ströfvar Cestracion, den enda haj, som äger trubbigt rundade tänder, och der finnes ännu Trigonia, den enda lefyande formen af en i långt aflägsna tider mycket utbredd mussla. Hit hörer också sydliga delen af Nya Guinea. Den Gamla verldens 3:ne delar synas äfven i detta naturhistoriska hänseende ej kunna skiljas. Framgå vi från det sydliga Asien, der Aporna (bland dem den upprätt gående Orang-Outang), de tjockhudade däggdjuren, Nosbörningen, Elefanten, Anliloperna, Hararne, Ekorren, Hunden, Björnen och den vilda hästen hafva sitt hemland, öfver det vestliga Asien, der Kamelen tågar till Afrika, den idislande djurens, Giraffens, Antilopernas region, der Noshörningen motsvarar Elefanten, Zebran den vilda Hästen, så finna vi dessa bida trakters cgendomlighet vara ganska stor; och till den sluter sig ock på det närmaste Europa. Madagascar deremot äger näppeligen någon djurform gemensamt med de andra trakterna. Fåglarne äro af egendomlig form, kortvingade, och aporna uppträda sisom Pysslingar (Lemur). Syd-Amerika äv i sin beskaffenhet likasom en länk mellan Nya Hollands egendomlighet och den