de lätt nog kunna undanrödjas. PROFESSOR S. LOVENS FEMTE FÖRELÄSNING. (Forts. från gårdagsbl.) Alla de hittills skildrade djurformer äga hela sitt nerfsystem, grunden till alla sinnesyttringarne, liggande fritt, ingen del deraf är innesluten i ett inre skelett. Någon kännedom af detta systems förekommande hos Infusorierna äga vi ej. Hos Sjöstjernorna märkes kring munnen en ring af neryträdar, hvilka ej bilda några ganglieknutar, utan utsända en sträng genom hvarje stråle till det i spetsen belägna ögat, samt till de märkvärdiga sugorganerna. Hos Musslorna förekommer på sidan om munnen en ganglieknut, förbunden med foten genom en båglikt böjd nervysträng, framifrån afgifvande en annan till manteln och dessa mötas i ett stort ganglion, som utsänder nerver till gälarne och hjertat. Hos Gasteropoderna äro de sammanförda till ett ganglion i hufvudet, och vid ögonens bas ett annat; från det öfre, som kan anses analogt med stora hjernan, utgå nerver till tungan, ögonen och tentaklerne, från det undre stråla de ut till foten, digestionsoch andedrägtsorganerna. Hos Leddjuren slutligen finna vi ett parii, liksom den stora hjernan, beläget i hufvudet och utskickande nerver till ögonen och antennerna; derunder en annan mindre ganglicmassa, hvarifrån dela sig 2:ne strängar, hvilka genomlöpa kroppen, förenande sig i thorax till cen neryknut och i abdomen till flera. De högre djuren äga dessa nervorganer inneslutna inom ett skelett; vi benämna dem derföre Skelettdjur, vertebrater (vertebra — ryggkota), i motsats mot de lägre som kallas evertebrater. Det yttre skalet, som hos dessa sednare (Echinodermata, Musslorna, Crustaceerna och Insekterna) betäcker djurets kropp och på sin insida bär den köttiga substansen, motsvaras hos de vertebrerade djuren af huden, som är ganska mångfaldigt bildad: hos fiskarne till form af otaliga fjäll, hos amphibierna till fjällplåtar eller skinn, hos foglarne till fjädrar och hos däggdjuren till hår. Professorn öfvergick derefter till en hastig öfverblick af de fyra högre djurklasserna. Första länken i ryggradsdjurens stora kedja bilda fiskarne. Vertebraternas organisationside börjar i vattnet, och från de lifligt kringsväfvande insekterna, med den förunderligt utbildade instinkten, till de lägsta, saktmodiga fiskarne tyckes ett steg tillbaka vara taget; föreställningen om djurrikets del-sammanhang under bilden af en skala, är sålunda ingalunda naturenlig. Amphioxus lanceolalus, så vidt man känner den ofullkomligast organiserade vertebrat, lemnar härpå ett tydligt bevis. Djuret som är vid pass 2 tum långt, upptäcktes för några år sedan lefvande i hafssanden vid Bobuslänska kusten; det äger blott ringa antydningar till fenor, inga fjäll och vid munnen befinna sig några broskartade, fina utskott, genom hvilka det silar till sig födan. Ryggraden är endast en gelatinöst broskartad sträng; öfver denna ligger nerfsystemet såsom en annan sträng, utsändande nerver till musklerna. Ögonen äro ofullkomliga och dolda i det inre. — Från detta slägte, som med all sin ofullkomliga struktur likvisst typiskt står högre än de föregående djurklassarna, uppstiger denna klass till allt mera utbildade former, alla ägande ew tydligt skelett, som dock hos en afdelning (Broskfiskarnes) är broskartadt, hos den andra (Benfiskarnes) af hårdare substans. De äga i allmänhet pariga extremiteter, här utbildade till fenor. Af dessa sitta ett par (bröstfenorna) mer eller mindre bakom hufvudet, ett annat (bukfenorna) längre ned bakom dessa; de förra motsvara de redan skildrade djurens armar eller vingar. Hvardera uppbäres af ett eget apparat, fördeladt i stycken, motsvarande skulderbladet, nyckelbenet, öfveroch underarmen; dessa stycken äro dolda inom fiskens hud, och det vi kalla fenor är att anse såsom extremitetens fingrar, churu deras antal är ytterst Varieraade, från 400 till en. Det andra fenparet är analogt med bahvozen. Dessa båda äro blott rörelSeorganer, ehuru de stundom någorlunda göra tjenst såsom känselorgan. Om guldfiskar flyttas i ett nytt kärl, märker man nemligen huru de stryka omkring dess kanter, kännande sig före med sina bröstfenor, för att orientera s:g i den nya boningen. Hos andra äro de utbildade till försvarsvapen såsom taggar; det är med dem som flygfisken i sin jagt efter rof, stundom höjer sig så i luften att den nedfaller på det förbiseglande fartygets däck. I hela serien af ryggradsdjur, hvilka i allmänhet äro hänvisade till jorden, är det bakbenen som företrädesvis äro danade till det terrestriska rörelseorganet. Men fisken behöfver intet stöd, derföre är denna bukfenornas ursprungliga bestämmelse högst rudimentä:t uttryckt. Hos en fisk, Sjuryggen, äro de så förenade, att de bilda en skifva, medelst hvilken djuret fäster sig vid stenar; här utöfsa de sin funktion af stödjemedel. Det är ej med fenorna fisken simmar, såsom fogeln flyger genom slagen af sina vingar; detta sker genom kraften i dess stjert, hvilken fått sin styrka af en stor massa muskler, och medelst dessa kan han snabbt yricka sig fram; genom de främre pariga fenornas hastiga utspärrande stadnas farten, med de opariga styres den och hålles i lodrät ställning. Dessa opariga fenor utgå ej från det inre benskelettet, de tillhöra huden, från hvilken deras strålar riktas dels nedåt till fäste, dels uppåt. När fisken är död och kraften att hålla dessa fenor upprätta, är borta, vändes undersidan uppåt; afskäras bröstfenorna, stupar han på hufvudet; är stjertfenan i olag, blir all vändning omöjlig, 0. s. Vv. Dessa särskilda fenor äro derföre alt anse såsom fiskens propeller (stjerten), köl (de opariga fenorna) och åror (de pariga). Fiskarnes resp ration (det är: blodets befriande från kolsyra och upptagande af syre) sker genom gälar, egendomliga, kamformiga eller knippelika utbredningar, genomdragna af fina ådror, och stående i direkt beröring med munnen. Gälar sågo vi visserligen förekomma hos de föregående djuren, såsom Echinodermer, Mollusker och Crustaceer; men här siodo de aldrig i gemenskap med munnen. Betraktar man en guldfisk, ser man den ständigt svälja; den inhemtar då vatinet, öfverspolar dermed gälarne och sätter sålunda blodet i beröring med vattnets luft. Detta inhemtande sker företrädesvis med tungan, hos hvilken man här märker ett särdeles utveckladt organ, nemligen tungbenet, som uppbär gä