Aftonbladet – 14 april 1849, sida 2

som vi redan antydt, eller att hela den massa af medborgare, som i tabellerna visa sig, under den kollektiva rubriken embetsmänv, ingalunda är något homogent sammanhängande element med enahanda interessen och sträfvandenp. Då man vet att Aftonposten är den organ, som ifrigast och så att säga nästan ensam inom den periodiska pressen på allvar kämpar ör det hvilande representationsförslaget, så är let för den måttligaste slutförmåga begripligt, utt om de statistiska tabellerna utvisade förhållanden, som på något afgörande eller ens sannolikt sätt kunde ådagalägga, att valresultaterna enligt förslaget skulle gifva åt representationen en liberal eller demokratisk fysionomi, så hade ÅA. P. visst icke underlåtit att använda och framhålla denna omständighet såsom ett hufvudkapitel i sin argumentation till förslagets fördel, utan tvärtom gjort deraf allt hvad som kunnat göras. Att detta nu icke skett, utan ÅA. P. tvärtom förklarar, att föga eller intet tillförlitligt i den frågan kan hemtas från tabeller, innefattar i vår tanka så tydligt en reträtt, att Aftonposten sjelf dermed synes hafva uttalat det mest afgörande domslutet. Visserligen ser man att Aftonposten i det följande af sina artiklar sökt närmare utveckla det angifna skälet, hvarföre man i sådana fall icke får lita på tabeller: nemligen att man icke bör låta skrämma sig af uttrycket embetsmänr eller af dessas antal: och det synes tydligt att kollegan gjort den största möjliga ansträngning för detta ändamål, då han egnat två hela numror åt bemödandet att öfvertyga läsaren, att embetsmannainteresset hos oss är något helt annat än embetsmannainteresset i andra länder, och att detta interesse här förmodligen hvarken trycker på statsanslagen eller gör sig till verktyg åt styrelsemakten. Hela denna deduktion är svag och uppfyld af svepskäl, gränsande till radotteri, samt kan i detta hänseende rekommenderas såsom ett prof på, huru lätt man förlorar hållningen då man föresatt eller åtagit sig att försvara en sak quand meme såsom fransmännen säga. För alt nedblåsa hela Aftonpostens löst uppstaplade arguments-byggnad angående denna fråga, behöfves endast erinras om den faktiska erfarenheten, att regering och ständer hos oss, precist som i andra länder, vid alla riksdagar nästan ifrån hvarje gren af förvaltningen varit pressade med ansökningar om anslag till nya eller ökade löner och arfvoden, och att man jemväl i hvarje riksdagsbeslut sett betydliga tillökningar i statsutgifterna, men ännu aldrig någon förminskning i det hela, under det att den tyngst beskattade klassen likväl för hvarje gång icke utan skäl klagat och sökt vinna lindring i de dryga bidrag, som den redan måst bära till statens skattkammare. Icke dess mindre har Aftonposten rätt deri, att man äfven af andra skäl än de som hemtas från tabellerna, kan bilda sig ett omdöme om det hvilande förslaget. Ett sådant argument, och ett bland de vigtigaste emot förslaget, företer sig genast deri, att folkelementet i den nya representationen, oberäknadt det bristfälliga och invecklade i dess sammansällning, jemväl i sitt förhållanue till den verkställande eller regeringsmakten, skulle komma att intaga en lika svag och osjelfständig ställning, som fallet är hos de nuvarande ständerna. Det måste väl ligga i principen af hvarje nationalrepresentation, som icke skall vara ett rent gyckel eller närmast derintill, att den bör hafva någon rätt och förmåga, icke blott att framlägga och uttala den folkvilja, till hvars målsman den är utsedd, denna må nu utgöra en mer eller mindre vidsträckt opinion, utan äfven att kunna göra denna folkvilja gällande genom en bestämd inverkan på sjelfva regeringssystemet, och icke vara inskränkt till ett och illusoriskt motstånd emot. maktens godtycke och möjliga inkräktningar. Likväl har denna grundsats blifvit så åsidosatt i det hvilande förslaget, att icke ett jota blifvit efterskänkt af alla de missförhållanden, hvari vi befinna oss under nuvarande skenkonstitutionalism, der först och främst regeringen uteslutande är i besittning af alla de maktfullkomligheter, hvilka kunna interessera henne att ega, utan att vara rent enväldig, nemligen icke blott den verkställande makten, som naturligen är detsamma som regeringen sjelf, utan äfven hela organisationsmakten, ekonomiska lagstiftningen i den vidunderligt elastiska utsträckning, som småningom blifvit gifven deråt; krigsoch polislagstiftningen samt förmynderIskapet öfver enskilda näringsrättigheter, jemte makten att med högst få undantag utnämna lalla embetsmän efter godtfinnande; represenltationen har icke i något enda af dessa hänIseenden ens rättighet att framställa frågor eller föreställningar emot regeringens handlinIgar; — allt under det de så kallade ansvarige rådgifvarne, just i anledning af denna representationens vanmakt befinnas; under den lena regimen lika väl som under den andra, reIducerade snart sagdt till nulliteter, som knappt lens nämnas i de allmänna samtalen, när det lär fråga om regeringens handlingar. Ja! så pass långt har kargheten emot folkets ombud Isträckt sig i detta af Aftonposten favoriserade