Aftonbladet – 14 april 1849, sida 1

Lakejen gick. Emedlertid hade äfven de välvise herrarne varseblifvit kusksläden, som det då hette, och skickat en stadsbetjent att underrätta sig om hvilka de resande voro och deras ärende. Helsa borgmästaren att majoren och kammarherren Svinhufvud och häradshöfdingen baron Duwald infunnit sig för att med honom öfverlägga om hofvets inqvartering under dess blifvande vistelse härstädes, blef svaret. Knappt hade borgmästaren förnummit detta, innan han, åtföljd af rådmännen en corps, nedgick för att föra de förnäma gästerna upp på rådhuset. Kära borgmästare! yttrade majoren; vi tacka oändligen för den äran välvise rätten vill visa oss; men jag, för min del, vore mera benägen att få komma upp i borgmästarens kammare oeh der få öfverlägga, än att, utfrusen som jag är, gå upp på råstun., Herr majoren har att befalla; inföll Duwald; vborgmästaren kan gå förut och laga sitt rum i ordning, så komma vi efter. På borgmästarens tillsägelse smögo sig fruarne hvar till sitt, och sin egen tillsade han att hbjelpa sig att i blinken förvandla deras sal till en rättssal. Det stora ekbordet drogs fram, stolar sattes deromkring, och ett par väldiga ländstolar makades till hedersplatser åt de förnäma herrarne, hvilka, tack vare vårdinnans raskbet, ej förr hunno in än allt var i ordning. Rådstu skall det varal! sade majoren; gifve Gud blott att det ville bära någon frukt! Ty för mig är det mörkt huru hofvet, jemte förnäma utlänningar, som från alla kanter komma hit, skola få rum i denna lilla stad. Herrarne satte sig, och öfverlåggningen begynte. Herre jestandes, så dumma de äro!s sade borgmästarinnan, som, en åkta Evas dotter, stod och lyssnade innanför dörren till inre rummet, det ena projektet år ju galnare än det andra! Jag får lof att gå ut... vem pocker kan säga något om det? Detär ju mitt eget hus! : Och så trädde bon dristeliga ut. Jag ber herr majoren och baron allraödmjukast om förlåtelse för min djerfhet att så här lägga mig i saken, men om jag skulle kunna föreslå något medel att få rum. SÅ. M Så stadnade vi i stor förbindelse hos er!, svarade majoren nådigt, och såg sig om efter en stol att bjuda borgmwästarinnan, men som ingen fanns till öfverlopps, måste bon förblifva stående, Jo! hvem vill ej göra allt för den höga öfverbeten ?, sade bon. Min oförgripliga mening vore derföre den att... För det första intinga vi på landet, hos våra slägtingar och vänners barn och gamla personer, som kunde