Aftonbladet – 13 april 1849, sida 2

hela röster för de rikaste. Vidare påminna vi blott derom, att den lägre v lafdelningen på landet skall till andra kammaren utse 70 1edamöter, den högre valafdelningen på landet 50 och städerna 30. Författaren af tankarna, etc., som söker skingra farhågorna för det nya representationsförslaget, grundar sin åsigt på åtskilliga beräkningar och antaganden, som, hvad den andra kammaren beträffar, hufvudsakligen bestå i följande. Först och främst går författaren insalunda in på att taga för afgjordt, att pluraliteten af de 50, som den högre valafdelninsen på landet tillsätter, skall blifva aristokratiskt konservativ, utan anser tvärtom. möjligt och sannolikt, att den skall blifva liberal. Men för det andra — och detta är hufvudsaken — utgår han jemväl från den satsen, att då den mindre förmögenheten eller det demokratiska elementet, den lägre valafdelningen, tillsätter 70 ledamöter i kammaren, så kan detta element, om det vill, åstadkomma alla dessa 70 representantval i demokratisk anda, och då derjemte valen i städerna ske omed-!art, samt endast ett tillägg af 6 ledamöter 1ti!: de 70 erfordras för att åstadkomma plura , så kan man, enligt samma förf:s öfvertyge!se som visst, att andra kammaren ail att få en demokratiskt liberal kar punkt angående den lägre valafde skaffenhet är på visst sätt den börnsten, som skall uppbära alla de öfriga beräkningarna. Nu förhåller det sig vid detta, som vid mångfaldiga andra tillfällen, att ingenting kunde anmärkas vid slutsatsen, om blott premissen vore riktig. Hvem som helst lärer emellertid inse det en sådan möjlighet, att den lägre afdelningen skulle komma att tillsätta alla sina ledamöter i en och samma anda eller efter samma åsigter, derföre att den enligt lagen kunde göra det, i verkställigheten hör till det omöjliga, och att antagandet deraf hvilar på cen spetsfundighet eller en illusion, som skingrar sig vid första påseendet. Hurudan denna valförsamling än må vara, så måste det med full säkerhet kunna påstås, att valen derifrån i allt fall icke kunna blifva mera demokratiska, än resultatet skulle utfalla om man tänker sig att hela folket, d. v. s. hvarje till myndiga år kommen person, finge omedelbart välja till representant. Finnes något att anmärka vid denna slutsats, eller huru? Nåväl, i stater med de mest demokratiska vallagar har man ännu aldrig sett en valföra samling, som så uteslutande bestått af representanter med en och samma politiska tendens, att icke en mer eller mindre betydande, men alltid tillräckligt förnimbar minoritet af olika tänkande politiska fraktioner funnits deribland. I Frankrike, der det revolutionära och radikala elementet kort efter Februarireyolutionenp otvilvelaktigt innehade en större makt, än man sett på något annat ställe i nyare tider, har till och med detta oaktadt det radikala partiet, eller s. k. bergpartiet, stannat i en minoritet, som blott vid ganska få tillfällen kunnat vinna en omröstning: pluraliteten har hela tiden visat sig moderat. Uti Preussen, der valen till nedre kammaren äfven skett efter befolkningen, har resultatet icke dess mindre blifvit sådant, att pluraliteten väger på få röster emellan högra och venstra sidan, mellan det radikala och konservativa elementet, och att det sednare snarare anses för tillfället ega öfvervigten. I det demokratiska Amerika väger balansen af valresultatet likaledes för hvarje gång emellan de s. k. Whigs, som närmast uttrycka det aristokratiska elementet sådant det finnes der i landet, och Locofocos eller deraIdikala; och om de sednare haft öfvervigten flere gånger än de förre, så hafva dock Whigs alltid utgjort en högst betydande minoritet kongressen. Hvart man vänder blicken för att rådfråga den erfarenhet som hittills varit att tillgå, visar det sig således, att aldrig någon repretentantförsamling, äfven utsedd efter den mest demokratiska vallag, nemligen der alla få rösta, blifvit helt och hållet sammansatt af personer med radikal tendens, utan varit till större eller mindre del uppblandad med hvad man kallar det moderata, konservativa eller aristokratiska elementet. Sådant har förhållandet äfven visat sig i Norge, der embetsmannaelementet till och med vid ett par storthing disponerat majoriteten, men alltid utgjort en genom både antal, insigter och:inflytande respektabel minoritet, äfven då det ej haft öfverhanden vid röstningarna. Dettaär ock sakens naturliga skick och bör så vara, samt återgifver blott ett fenomen som finnes ibland folket sjelf. Men vårt ändamål är nu blott att få fästa uppmärksamheten på sjelfva sakförhållandet, sådant det existerar; emedan vi derie från måste draga den slutsatsen, att samma resultat, som det nu nämnda, måste antagas uppstå äfven vid nedra valafdelningens val här i Sverige, såvida nemligen icke skriftens författare eller någon annan skulle kunna visa latt alldeles säregna omständigheter äro förenade med denna valafdelning hos oss, olika med hvad man sett på alla andra ställen och hvilka skulle leda till ett motsatt, alldeles eget undantag härstädes från den öfriga verldens erfarenhet. Kommer man sålunda öfverens derom, att förf:s förmodan om möjligheten att få de 70 ledamöterna i andra hammaren af en kompakt färg, hvilar på en villfarelse, och att någon del af dessa ledamöter måste blifva af en skiljaktig opinion från pluralitetens, så återstår att söka utreda huru stor denna andel i allmänhet sannolikt kan blifva. En viss ledning i detta hänseende torde kunna hemtas ifrån förhållandet i vårt närvarande bondestånd, ifall det låter sig göra att på fraktionerna inom detta stånd tillämpa namnen radikala, å den ena sidan, och konservativa eller grå, å den andra; hvilka benämningar väl icke alltid strängt efter ordalydelsen bafva sin motsvarighet i verkligheten, men likväl torde vara de mest användhara Man finner der, att de