Aftonbladet – 12 april 1849, sida 3

RÄTTEGÅNGSocH POLISSAKER. Martin-Arosin inför rätta. I dag förevar åter det ryktbara målet om det försvunna Martins barn, utan att leda till några mnärmare upplyssningar. En mängd personer från landet voro inkallade och tillstädes; men ingen hade sig något bekant som kunde leda efterspaningarne på spåren. Den anklagade var sig lik, hallstarrig i sitt nekande och med ett mindre lidande utseende än vid de första förhören. Rättens förordnande om hans afskiljande från andra fångar i fängelset och hans insättande i mörkt rum har lika litet haft något menligt inflytande på hans fysik som det rubbat hans beslut att ihärdigt neka. Det syntes i början som om ensamhetsfängelset skulle hafva förmått honom till eftertanka, och man började hysa den tro att denna åtgärd skulle leda till sakens uppdagande då han bekände att barnet var dödt, när han lemnade det från sig. Det såg nästan ut som om ännu skulle kunna godtgöras hvad som genom polisens oefterrättliga förfarande i början blifvit förderfvadt. Men under loppet af den vecka, som följde på denna början till en bekännelse, föll det vederbörande i poliskammaren in att hemta honom upp Svenne gånger till polisens s ttningslokal vid gamla Norrbro från det häkte, der domstolen, åt hvilken han och hans mål voro öfverlemnade, förordnat att han skulle vara afstängd från allt umgänge med andra än vederbörande fångpredikant. Denna polismaktens åtgärd i strid mot domstolens beslut måste hafva ansetts vara af högsta nöd påkallad. Emellertid daterar sig Martins förnyade hallstarrighet från de dagar, då han hemtades ut från sitt ensamhetsfängelse, och nu lärer svårligen man kunna räkna på det han under ransakningen af något slags tillåtet fängelse skulle låta förmå sig till bekännelse. Ett fortsatt använ-: dande af mörk cell blir i sådan händelse en olämplig tortur. Domstolen lärer också dragit försorg derom att det mörka-fängelset icke användts för lång tid, utan att han högst fem dagar i sender varit deruti innesluten. Vederbörande läkare har föröfrigt ofta fått besöka honom, för att se till att hans helsa icke mitte lida. Då målet i dag förekom, upplästes först en skrifvelse från konungens befallningshafvande, med rapport derom, att i Lyngsta gärds omgifningar efterspaningar blifvit anställda, utan att leda till något spår efter liket. Derefter tillfrågades den anklagade, om han ännu icke vore sinnad att ändra eller tillägga något i sin bekännelse, men Martin svarade, att hvad han förut anfört, vore hvad han hade att säga. Derefter tillfrågades förut afhörda vittnet Per Erik Eriksson om några yttranden han skulle hafva fällt, såsom att han sagt: skall pojken (Carl Anderssons son Anders) nu också in, så skall jag supa så länge tallen är grön och nog är liket vid Lyngsta, men icke är det på vinden,. Per Erik nekade att han haft några sådana utlåtelser. Pigan Forsling, förut också afhörd, tillfrågades om hvad som föranledt henne att yttra att icke är barnet dränkt, och förmälde att vid Lyngsta funnes ett par vakar på isen, men att vattnet i dem vore så grundt, att man nödvändigt skulle hafva märkt om liket der blifvit nedsänkt. Hushållerskan Westerlund vidhöll sina förut gjorda uppgifter om tiden då hon om morgonen varit inne hos Martin. Af de i dag afhörda vittnen erhölls inga andra upplysningar, än att Martin varit i ladugården dagen efter innan det blef dager, att han anträffats ute i trädgården, som vittnet förmodade kommande från ladugården, och enligt ett vittnes intyg, att Per Erik verkligen haft det omnämnda uttrycket, att han skulle supa så länge tallen vore grön. Häradshöfding de Berg begärde få framställda till